Patience is a six-part Channel 4 crime drama about a neuro-divergent, self-taught criminologist working within the Yorkshire Police. […]
Filmed mostly in York, northern England (and some scenes in Belgium), the series is produced by Eagle Eye Drama and features neuro-diverse actors in neuro-divergent roles, including the titular Patience.
Reklam för en ny krim-serie, ”Patience” (2025), dyker upp på teven. De senaste åren har kommit många serier i den genren. Det som fångar med just denna annons är att huvudkaraktären ska vara en autistisk person. Det är något med det som väcker mitt intresse.
Framstående problemlösare med autistiska drag inom teve och film är inget nytt. Sherlock Holmes, så som han mästerligt gestaltas av Benedict Cumberbatch i BBC-serien ”Sherlock” (2010-2017), t ex. Svensk-danska samproduktionen ”Bron” (2011-2018) har en kvinna, Saga Norén, i en av huvudrollerna som möjligen skulle uppfylla kriterierna. I dessa fall är det dock inte utsagt att karaktärerna ska vara autistiska, vad jag förstått.
Inte sällan finns en person med liknande karaktäristika i en biroll i många kriminal-serier. Då ofta med ansvar för datainsamling, analys och avancerad problemlösning. Oumbärlig för huvudkaraktärerna i gänget, men ska också finnas med som en kontrast till de mer neurotypiska hjältarna. Rättså mycket en schablon.
Ungefär som Velma – och Shaggy – i ”Scooby-Doo, Where are You!” (1970). I kontrast till den klassiskt snyggare duon i kvartetten (vad nu de hette?)
Här är en uppskattande sammanställning av några sådana kvinnliga karaktärer från olika tv-serier (Technogog, mars 2011).
Förmodligen har det hunnit skrivas lärda avhandlingar om fenomenet, men undrar om inte svensken Stieg Larsson med sin ”Millenium”-serie ändå banade väg? Böckerna som utgavs 2005-2007. En av huvudpersonerna i dem, Lisbeth Salander, var förvisso en hejare på datorer och smart som få, men också en kvinnlig hjältekaraktär. Inte heller hon har uttryckligen autism i böckerna. Dock är det många som velat förstå henne så. (I Lisbeth Salanders fall kompliceras bilden av att hon tidigt i livet upplevt så mycket av trauma. Vissa bedömare menar att snarare detta förklarar hennes personlighet och begränsningar.)
Detta är tjugo år sedan. Filmatiseringarna som kommit därefter har haft Noomi Rapace (2009), Rooney Mara (2011), respektive Claire Foy (2018) i rollen som Salander.
Nya serien ”Patience” bryter ny mark i detta avseende. I presentationen är man tydlig med att huvudkaraktären (Patience Evans) ska vara en person med denna neurologiska funktionsvariation. Mer än så. Man lyfter även fram att skådespelaren, Ella Maisy Purvis, själv är autistisk.
Purvis reflekterar i en intervju:
No spoilers, but Patience also has a romantic [storyline]. I don’t think we’ve seen that [on-screen] with genuine care and understanding because often, autistic women are infantilized. And she’s not treated like a child. She’s an adult woman with a job. I thought that was really fantastic.
Så vad är då ”det autistiska”?
Olika försök att karaktärisera t ex Lisbeth Salander har brukat ta fasta på att hon är socialt avvikande, inte gillar småprat och har svårt att förstå sociala koder. Hon är extremt intelligent och har ett laserfokus på vissa intressen, som hacking och matematik. Att hon är mycket bokstavlig i sitt sätt att tänka, har ett stort behov av rutin och kontroll över sin omgivning, samt svårt med kroppskontakt, mm.
Om huvudpersonen i ”Patience” sägs:
Patience is autistic and hyperlexic, meaning she has an incredible memory and ability to take in information. As she files the cases, she memorises them. And as she memorises them, she spots repeating patterns and links between cases that may have escaped detectives.
Det här inlägget är vare sig tänkt som ett lärobokskapitel om autismspektrumstörningar, eller en djuplodande pop-kulturell analys, utan mest som en reflexion. I gränslandet mellan psykologi/psykiatri och (jo, faktiskt, det kommer på slutet) alternativ andlighet.
Jag har viss erfarenhet både professionellt och privat av att umgås med personer som är autistiska eller där en fördjupad bedömning sannolikt skulle kunna landa i ett sådant resultat. Bortsett från helt normala variationer i temperament och personlighet, förstås, så sammanfaller mina intryck rätt mycket med den gängse bilden. Det är personer som kan vara ovanligt rättframma, shyssta och på sätt och vis enkla att ha att göra med. Men att det som är ”enkelt” också kan göra samvaron ansträngd. Ibland bara för att man är ovan eller oförberedd.
Men tillbaka till ”Patience”! Jag kan fundera på om det är ett tecken att serien kommer nu? Över tid tenderar de tankar och känslor som väcks hos allmänheten inför vårdens omdömen eller diagnoser att skifta. Generellt i den riktningen att de blir mindre stigmatiserande. Med bipolär sjukdom och ADHD tycks det ha gått i den riktningen. Undrar om turen nu kommit till autism?
Och så till det alternativa ”spirituella”. I vissa kretsar förefaller det ha varit en utväg och tröst, att tillgripa förklaringen att den autistiske bokstavligen är ”från en annan värld”. På besök i vårt tillkrånglade, inte alltid uppriktiga eller transparanta, rike. Epitet som ”Star children” och liknande…
Kanske att med en avstigmatisering också ett sådant föräldraskap med, i vissa avseenden, särskilda utmaningar kan bli lättare att bära.