I feel as if you’re grappling with letting go of a lifelong desire. You don’t know whether to let it go or not. […]
I don’t know whether it’s to do with children but, if it is, I want to tell you – and I don’t always talk about past lives, but with you I get a very strong sense that you were a mother in a past life. You were the mother of six and it almost melted you.
En lång artikel om barnlängtan och många besvikelser av författaren och poddaren Elizabeth Day i The Guardian (21 September 2025). En bit in i texten berättar hon om en telefonkonsultation med mediumet “Alexia” som gjorde djupt intryck på henne. Ett slags vändpunkt.
Okej. Innan vi går vidare, låt mig först berätta något om mig själv. I forskningssammanhang kallar man detta för att redovisa sin eventuella allegience. Det vill säga om man har förutfattade meningar eller lojaliteter som drar åt ett visst håll. Själv kanske man upplever dessa som välmotiverade, oproblematiska, men man överlåter åt läsaren att bedöma detta. Googles AI-automat beskriver sådant som
stemming from a deep-seated belief in the superiority of a particular theory, treatment, or school of thought, which can then unconsciously influence the design, conduct, or interpretation of research. This phenomenon, known as allegiance bias or allegiance effect, can skew results in favor of the researcher’s favored approach…
Vad Elisabeth Day berättar om innefattar en mängd saker som hör till det andliga området och då nyandlighet snarare än traditionell religiositet. Enligt mediumet har Day i ett föregående liv haft många barn, vilket varit slitsamt för henne. Förmodligen har hon då haft såväl flera föregående liv som att det innevarande inte kommer att vara hennes sista. Reinkarnation, dvs. (En variant med enbart två inkarnationer har jag aldrig hört talas om.)
Alexias budskap är också att erfarenheter gjorda under ett liv kan färga eller påverka hur senare liv gestaltar sig. Att det är så tillvaron är strukturerad. Vidare att det faktiskt skulle finns de med talang för kunna se och berätta om folks tidigare existenser. “Andliga medier”, dvs.
Hur ser då min eventuella allegience i förhållande till sådana föreställningar ut? Det är lite komplicerat. Å ena sidan är jag väl insatt i den nyandliga tankevärlden, har tillbringat en försvarlig del av vuxenlivet i sådana miljöer och har många bekanta som tänker i dessa banor. Å andra sidan har jag sedan lång tid orienterat mig åt det psykologiska hållet. Jag har sökt och fått en djupare förståelse för de krafter och lockelser som kan göra att vi har en tro på “det övernaturliga”.
Båda perspektiven är välbekanta för mig. Det senare inspirerar mig mest av allt i nuläget. Det är där jag uppehåller mig såväl i jobb som på fritiden (t ex när jag får lust skriva något på den här hemsidan). Det faller sig liksom naturligt.
Men jag ska erkänna att denna preferens vilar inte bara på ett vägande för och emot. Att jag skulle ha fattat ett noga övervägt beslut, etc. I själva verket är det ganska emotionellt. Den nyandliga världsförklaringen är jag trött på till den grad att det nästan liknar en mild allergi, eller en aversion åtminstone.
Historier om hur barn kunnat återge detaljer från tidigare levnader, som när man följt upp detta visat sig vara häpnadsväckande korrekt. T ex. Förnuftsmässigt har jag inga speciella invändningar emot detta. Ändå skulle jag ha ett nästan fysiskt motstånd mot att ta del av en enda youtube-video eller fallbeskrivning till som behandlar ämnet.
Fråga mig då inte varför jag gick med i den här gruppen på Facebook för en tid sedan! Jag tror att det var för att göra research inför ett inlägg ungefär som detta.
(Av medlemsantalet anar man att detta är ett intresse många har.)
Man kan verkligen säga att jag sitter på gärsgårn. Vågar varken säga bu eller bä. Det behöver jag inte heller. Jag har liksom pausat reinkarnationtanken, etc, och så får det vara.
I en intervjustudie om nyandlighet jag gjorde för ett antal år sedan kom respondenterna även in på detta med reinkarnation, mm.
I slutet av sin långa berättelse skriver Eisabeth Day
I’m sure there will be people reading this who don’t believe Alexia was accessing some collective spiritual energy to deliver me the message I most needed to hear. They will argue that she kept her observations vague enough that I could interpret whatever I wanted from them. And that’s totally fine. I’m not trying to convert anyone. If you didn’t have the experience I did, you can’t know how utterly real it felt to me.
Här känner jag att jag ändå vill komma till hennes undsättning. Sant, det finns de som har en allegience för det övernaturliga, men sådant finns absolut på den andra kanten med. Bara svårare att urskilja eller komma åt.
Det finns de som utger sig för att vara medier med övernaturliga förmågor, men som i själva verket är duktiga på att använda sig av så kallad “cold reading”. (Om de inte rentav har en medhjälpare ute i kulisserna som skickar data i öronsnäckan.) Att utan att klienten märker av det, denne kan avlockas all möjlig information om honom eller henne, som när den sedan presenteras känns förbluffande privat. Skickliga mentalister vet allt om detta. Det finns fler än Uri Geller som kan böja skedar till synes utan fysisk påverkan. Illusionisten och skeptikern James Randi t ex. Osv. Men sådant bevisar faktiskt inte vare sig att samtliga medier eller individer som Geller skulle vara fejk. Bara att man har anledning att vara på sin vakt.
Men – och här kommer väl min poäng – att man kan förstås ha en tendens eller lutning åt det skeptiska som i själva verket är ett slags allegience det med? Helt neutrala forskare vilka enbart beaktar data är nog sällsynta, i synnerhet på kontroversiella områden. Vi tenderar alla att färga och filtrera vår tillvaro. Så länge det inte blir för mycket av sådant är detta rentav en aspekt av psykisk hälsa, tänker jag.
The next day, I walked past a woman pushing her child in a buggy in the street. I smiled at her. All the bitterness and angst I had felt for so long had evaporated. It was magical; almost miraculous.
At first, I didn’t think the sensation would last. Yet now, almost three years later, I still feel that same lifted peace. Of course, I also still feel grief, but it’s not constant. Sometimes, the sadness will rear up in unexpected moments and I’ve learned to let it, because I know it will pass.
I’ve learned, too, that just because we feel sad for the life we didn’t live, doesn’t mean we made the wrong choices in this one.
Illustrationen överst:
“Samsara (Cykeln av födelse och död)” av den indiske konstnären B.G. Sharma. 1970-tal.