Rubriken är ett citat ur en text av Theodor Kallifatides. Hör till en kategori av talesätt eller aforismer jag gillat att samla på mig. Prövade rubriken: ”Det är synd om de gamla genierna!” (ingen aforism, hittat på själv) också, men valde denna istället. De kan få komplettera varandra.
Den här posten blir en spin-off på ett inlägg om Sigmund Freud från härom dagen. Ett resonemang jag hade där som tydligen inte var helt lättbegripligt eller självklart. Så här kommer det igen och ska jag försöka förklara mig bättre:
[I]bland misstänker jag att vad Freud väcker hos somliga mer akademiska bedömare, är ett slags intellektuell avund. Freud och många av hans samtida tänkte stort, djupt och brett. Oförvägna. De hade ett sätt att gripa sig an och försöka förklara världen som man idag bara hittar hos psykotiker, maniker, svårartat narcissistiska individer eller sektledare.
De verkade i en annan tid. Atmosfären var liksom renare då. Tänkarnas gestikulerande armar fick nästan lyftkraft.
(ChatGPT-fantasi)
Det finns tydligen ett akademiskt ämne som kallas ”Mentalitetshistoria”. Med mer ork och intresse hade jag satt mig in i vad som avses, så att det inte blir fel. Men nöjer mig med att spekulera. Det bör ju handla om att människor måste förstås utifrån den tid de lever i, eller levde? Om de var filosofer, tänkare, ”psykologer” (dvs långt innan det yrket var uppfunnet, på den tiden var ju alla som sysslade med folks problem läkare) och skrev ned vad de tyckte, som bevarats till eftervärlden, så behöver man ha sin mentalitetshistoriska tolerans aktiv när man läser.
Kritiken mot Freud är att han inte var en hederlig forskare. På ett nutida universitet, t ex Psykologisk institution, skulle hans stil och sätt att argumentera, bedriva forskning, sannolikt stöta på patrull. (Vore han född en bit in på 1900-talet hade han förstås tillägnat sig aktuella metoder. Eventuellt till förfång för hans kreativitet och upptäckarlust? Då eventuellt inte kunnat skapa något motsvarande psykoanalysen.) Hans avhandling för att bli färdig läkare hade handlat om ålars sexualorgan, som jag minns det. Detta var innan han gav sig ut i okänd terräng.
Sigmund Freud var kanske inte så olik andra stora begåvningar på sin tid ändå? Det är dit jag vill komma. Påminns om något jag läst om den framstående brittiske arkeologen Arthur Evans. Han som gjorde utgrävningar i Knossos, på Kreta, kring förrförra sekelskiftet.
Sir Arthur Evans (1851-1941)
Sigmund Freud (1856-1939)
Kritiken mot Evans är tydligen omfattande. Han var banbrytande på sin tid, men hans metoder och tolkningar har ifrågasatts. Dels för överdriven rekonstruktion. Evans lät tydligen återuppbygga delar av Knossos-palatsen i armerad betong, baserat på egna tolkningar av hur det ”borde ha sett ut”. Annars är det ju kutym att låta lämningar vara i det skick de påträffats. Kritikerna menar att Evans projicerade sin egen fantasi på stenröset och i mycket rekonstruerade i enlighet med denna, snarare än utifrån säkra bevis. Att han gjorde sig skyldig till projektivt önsketänkande, då han formade Knossos efter sina egna ideal snarare än arkeologisk evidens.
Hans sätt att dokumentera har även det fått kritik. Samtidigt som det lyfts fram att Evans var ovanligt noggrann för sin tid, så var han selektiv och ibland ofullständig. Anteckningarna är starkt påverkade av hans egna tolkningar snarare än öppet redovisad empiri. Många fynd katalogiserades sent eller inte alls, vilket har försvårat senare forskning.
Meningarna är visst delade om Evans hantering. Den har varit på gott och ont. Hade han gjort en mer försiktig utgrävning hade platsen kanske mest varit ett ställe för andra arkeologer att åka och kika på. Idag är Palatset i Knossos Greklands näst mest besökta turistattraktion.
Olika uttryck som beskriver en i värsta fall vingklippt förmåga att tänka fritt och nytt: Åsiktskorridor. Woke, Snällhetsfascism. Cancelkultur. Tankekontroll. Censur. Inkvisition. Meningstyrranni. Konsensus. Grupptryck. Vänsterhegemoni (ibland). Politisk korrekthet, PK.
Det finns förstås goda skäl till att mentalitetsutvecklingen i vår del av världen gått hitåt. Ett större fokus på mänskliga rättigheter, ökad respekt för minoriteter, djurrättsfrågor, mm. Det är bara att tänka på sådana experiment t ex på området psykologisk grundforskning som gjorts tidigare, som vore omöjliga idag. Resusapor och barn.
Att skicka ut en hund i rymden för att dö där.
Samtidigt har de senaste åren pågått en livaktig debatt, närmast ett uppror, mot skärpta etiska krav på t ex humanistisk forskning. Att restriktionerna idag i vissa avseenden gått så långt att det blivit mest dumt. En utveckling som drivits på, tycks det, som av en osynlig, godhjärtad kraft, men utan broms och sans. Mest respektfull och utan någon som helst risk vinner, ungefär. Pehr Granqvist, professor vid Stockholms universitet, är en av dem som höjt sin röst.
Vi var i kontakt för något år sedan, då jag frågade om han kunde vara min handledare på en tänkt intervjustudie. (Att undersöka fenomenet ”earned security” hos personer som deltagit i 12-stegsprogram.) Hans nedslående svar var, kort sagt, att man inte kan prata med folk längre om hur de tänker och känner om livet.
Rättrådig medborgare eller fritänkare? Purist eller visionär? Kan man vara bådeoch? Frånsett allt annat skulle jag säga att detta är en av psykoanalysens förtjänster. Både som behandling och studieobjekt. Att få möjlighet att närma sig detta. Kan liknas vid en individuell mentalitetshistorisk utgrävning.
Att lägga tidigare, yngre skikt i dagen och göra dem tillgängliga i ens liv.