Mycket bättre tjuv än de gängkriminella som finns idag. Det var spännande att följa ditt liv. Vila I frid!
Clark Olofsson har gått ur tiden. Han dog på Arvika sjukhus i förrgår efter en tids sjukdom. Läser några kommentar om hans frånfälle och liv. En del minns honom som personen i citatet ovan. Andra påpekar den tunga brottslighet han faktiskt varit inblandad i genom livet och frågar sig varför tidningarna rapporterar om hans död som om han vore vilken kändis eller berömvärd svensk som helst?
Och det kan man väl undra.
Lars-Inge Svartenbrandt gick också han bort för inte så länge sedan. I en lägenhetsbrand. Också han vid hög ålder och även han med ett digert brottsregister. En annan likhet är hur många år de båda hade tillbringat i fängelse. Ett halvt vuxenliv eller mer.
Jag ska inte ens försöka sammanfatta deras öde och gärningar. Sådant är gjort. Båda har också varit mediala personer, ställt upp på intervjuer, mm. Övertygande förklarat att de kommit till insikt och aldrig mer kommer att göra något brottsligt. Svartenbrandt gick väl t o m i terapi, under en fängelsevistelse, och lät sig intervjuas efter frisläppandet.
Kommer ihåg hur jag då tog honom i försvar, inför kollegor som var skeptiska till denna omvändelse. (Minns inte när detta kan ha varit? Åtminstone femton, tjugo år sedan?) Människor kan komma till insikt, förändras! Kort därefter hade han rånat en bank och åkt fast igen.
”Mycket bättre tjuv än de gängkriminella som finns idag.”
Stämmer det? Att t ex Olofsson haft sådan där ”tjyvheder” trots allt. Att inte ge sig på kvinnor och barn, t ex, eller vad som nu brukar förstås med ett sådant hederskodex. Kanske. Även om han vid diverse rån måste ha traumatiserat många, också oskyldiga kvinnor, för livet. Via sitt knarklangande bidragit till åtskilliga familjetragedier.
Men vid jämförelse med sådant som rapporteras om ”de gängkriminella” idag kanske det ligger någon sanning i det ändå. Den kriminalitet som numera fyller mediarapporteringen har ofta något kusligt, obegripligt, över sig. Är ”för mycket” (hur nu brottslighet kan vara lagom eller acceptabelt, men att detta är känslan). Eller så finns det en rasistisk komponent i det hela? Att en första- eller andra generationens invandrare med kriminell karriär knappast skulle föräras en liknande näranog hjältestatus.
Eller så räcker det med att förklara det från andra hållet. Att det är något slags patriotism, fosterlandssentimentalitet. Blott Sverige svenska skurkar har? Raketost, Ingemar Stenmark vinner storslalom och svart-vita bilder från Norrmalmstorg för ett halvt århundrade sedan. Nostalgi.
”Det var spännande att följa ditt liv.”
Undrar om inte dessa två herrar ändå har representerat något slags hopp eller levererat ställföreträdande utlevelse för många av oss andra. Möjligen med olika innebörd för kvinnor och män. De har haft något åt alla.
Det kan inte uteslutas att en del kommentarer som betonar den dödes uselhet – ”Han har förstört många oskyldiga människors liv, inte saknad och förhoppningsvis snart glömd!” ”Ja exakt, ett kräk, helt självcentrerad, där han är nu känns helt rätt” – också kan rymma en portion avund?
Även om de inte varit gentlemannatjuvar, så har de ändå hållit sig inom något slags normalitetens gränser. Relaterbara. De har inte upplevts som totalt samvetslösa eller oberäkneliga. Egocentriska, men inte utan en förmåga att ha goda relationer med vissa de mött.
”Vila i frid!”
Lars-Inge Svartenbrandt (1945-2016)
Clark Olofsson (1947-2025)