I sin avhandling analyserade han år 1961 Den ensamme i nordisk litteratur och fem år senare kom en flitigt omtryckt studie av den franska existentialismen, följd av en stor exposé av rörelsens betydelse i svensk litteratur.
Det handlar då om känsliga individers brottning med sekulariseringens dilemma: var ta mening i ett liv som ingen mening har, var finna en grund för moralen som ingen grund har?
Ligger småkrasslig på soffan och försöker inventera, värdera och avsluta diverse prenumerationer jag dragit på mig. Billiga i början, några månader, för att sedan plötsligt standardpriset kickar in utan att man man märker det.
Scrollar kristna Dagen. Som jag faktiskt stundtals haft överraskande stor behållning av. Hittar inget riktigt idag. En intervju från igår med troende killen, Lars-Erik, i Love is Blind-realitysåpan som jag skrev om härom dagen. Han växte upp i en kristen familj men blev själv troende på djupet så sent som förra året. Verkar vara en sjysst person. Han har valt att vara öppen med sin tro i tv-serien för att hedra sin mamma som alltid stod för sin tro, berättar han. Detta i sig är nog en bra grund för att hitta och behålla kärleken, tänker jag. Brukar då och då tänka på något som den senare – på förmodar jag goda grunder – något detroniserade “tv-pappan” Bill Cosby lär ha sagt: Att han önskade att hans egna döttrar skulle träffa en man “som älskade sin mor över allt annat, men bodde minst tjugo mil ifrån henne”.
Killen i Love is Blind berättar att han är pingstvän, tror på Jesus och är emot samkönade äktenskap. Vill dock inte bli betraktad som extrem. Som han visst fått höra. Detta orkar jag inte lägga mig i. Han säger dock något som fastnar, som nu fått bli rubriken på detta inlägg.
Men det räcker liksom inte. Skulle blivit att koka soppa på en spik.
Hoppar vidare och hamnar, oklart hur, på ett minnesord i Svenska Dagbladet över en avliden person jag inte vetat något om: Thure Stenström (1927-2026): “Han begrundade de stora livsfrågorna” (24 mars). Författat av Torsten Pettersson, som kanske är den som innehar huvudpersonens post idag. Tror jag.
Thure Stenström var tidigare professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. En produktiv författare, med ett långt liv även efter pensioneringen då han oförtrutet jobbade på. Läste, funderade och publicerade sig.
Under många år och i stort antal bidrog han med sk “Understreckare” i SvD. Över tvåhundra stycken. “Ett bålverk mot dumheten” såg han det som.
Minnesordet gör intryck. Både för hur fint det är skrivet och vad som där berättas om Stenström. Men inte heller detta skulle ha räckt för att skriva något eget. Även om sådant som nämns touchar vid mina egna frågor och intressen. Det hade liksom känts förmätet. Thure Stenström har av allt att döma varit en humanistisk gigant.
Men så kommer jag att tänka på vad killen sagt till Dagen. Satta ihop känns det som att det kan bära.
Pingstvännen, samt den store agnostikern och humanisten Stenström. Och så jag som kanske är positionerad någonstans dem emellan. Även om det känns som att en person som Thure Stenström nog kunnat omfatta, genomtränga och löpa cirklar kring oss andra två. I de flesta frågor åtminstone.
I den sena boken “Utsikter och insikter. Andra samlingen” (2023) ska Stenström öppet ha formulerat “sin livsfilosofiska ståndpunkt”
Den kan beskrivas som en agnosticism som är livligt intresserad av de djupa livsinsikter som såväl teologin som filosofin kan tillhandahålla även för den icke-troende.
Ett annat stycke jag fastnar för
Existentiellt belysande var också Stenströms studier av identitetsproblematiken hos Hjalmar Bergman; lidandets problem hos Eyvind Johnson; och hos Lars Gyllensten en mystiskt färgad aning av ett mönster under materian.
Påminns om hur jag skickade ett ex av mitt häfte “Inte på en dag” (1987) till just Gyllensten (1921-2006), som jag på något vis fått en aning om kunde uppskatta det och fick ett fint svar tillbaka. Han kallade mina texter för “mikroessäer” och skrev att han “känt frändskap med mycket”.
“En mystiskt färgad aning av ett mönster under materian”… Det är något med detta. För materialisten låter sådant som oredligt och provocerande flum. För den likaså tvärsäkert – religiöst eller “alternativandligt” – troende är det en självklarhet.
(Absurdismen i vardagen. Hur bild och text via outgrundliga algoritmer kan paras ihop. Stenström och skådespelaren, mm, Thorsten Flinck? Åtminstone två brinnande sökare efter det sanna. Det har de väl haft ihop.)
Men att förmå stå “mittemellan”? Om nu detta är rätt lägesbeskrivning eller preposition. Att inte välja sida? Eller att i någon mening kanske ha valt sida – benämna sig som det ena eller andra – men på djupet och med det som verkligen betyder något ändå inte ha gjort det.
Bilden överst: Den är lånad från Facebook. (Beskuren och tweakad.) Ett förevigat ögonblick när en dag Stenström dök upp på sin gamla arbetsplats
Inte varie dag som 96-årige Thure Stenström besöker institutionen. Men igår var en sådan dag. Thure är professor emeritus i litteraturvetenskap med en omfattande produktion bakom sig. Utöver böcker om allt från det moderna genombrottet till existentialismen i Sverige, har han också författat över tvåhundra understreckare. Nu är han aktuell med boken Utsikter och insikter. Andra samlingen som består av essäer om bland andra Annie Ernaux, Lars Gyllensten och Dag Hammarsköld.
