Medan tjejerna syns sitta och skåla och skoja i ett annat rum samlar Lars-Erik grabbgänget och bildar en bönering med sig själv i mitten. Killarna håller varandra om axlarna och det ser ut som ett fotbollslag som peppar för nästa halvlek…
Tidningen Dagen (14 mars) skriver om en händelse i Netflixserien “Love is blind”. Tredje säsongen, avsnitt tre, som lades ut i veckan och har rubriken: “Mitt livs viktigaste beslut”. Avsnittet presenteras såhär på kanalens hemsida
Hjärtan krossas och viktiga frågor ställs när triangeldraman ställs på sin spets, och en singel måste välja mellan sin tro och sina känslor.
Dagen kommenterar
En innerlig bönestund med grabbarna mitt i en populär dejtingsåpa på tv – är det verkligen möjligt? Jodå, vi skriver 2026 och ännu en ruta kan kryssas av på listan över tecken på att religion i allmänhet och Jesus i synnerhet är på starkt uppåtgående bland svenskarna.
I fokus står den troende Lars-Erik. Han är intresserad av den likaså troende Dannette.
De träffas på hennes rum, pratar om sina respektive värderingar och tankar om framtiden. Det ser lovande ut. Men vad jag förstår slutar det i besvikelse. (Nä, jag har inte sett hela avsnittet, bara snabbspolat.)
Hur som helst. Avsnittet adderar till sådant som för den starkt troende kristne helt förståeligt ger hopp om att något stort är på gång. I samhället och världen. Bland de unga framför allt. Att så många nu är öppna om sin tro och att Jesus har en betydelse för dem. Att de inte heller räds att berätta och att omgivningen är åtminstone avvaktande respektfull, inte hånar dem.
Så visst har något hänt.
För den med snarare en spirituell-psykologisk nyfikenhet, än en djup kristen tro, erbjuder sig dock andra förklaringar.
Kokar man ned det så tänker jag att det i vilket fall inte bara är en faktor (Jesus eventuella existens) bakom detta som yttrar sig som en“väckelse”. Om en sådan metafysisk entitet är inblandad eller ej, det vågar jag inte ha någon uppfattning om. Men att det är isåfall finns åtminstone en ytterligare faktor. Psykologi.
Påståendet att vanlig, jordisk psykologi skulle vara inblandad när folk är religiösa är vare sig ny eller djärv. Men varför en ökning just nu?
Rapporter om att den psykiska ohälsan bland unga ökar skrivs det mycket om. Påfrestningar, press och vilsenhet. Det har väl aldrig varit enkelt att gå igenom de unga vuxenåren, men måste åtminstone i vissa avseenden vara ännu kämpigare idag.
Medan jag sitter med denna text dyker det upp en notis från The New Yorker. Bakom betalvägg, så det går inte att läsa själva artikeln. Men jag kastar ett öga i kommentarsfältet. Inlägget som är överst (som jag gissar hamnat där pga att det fått ett par hundra gillningar) är tänkvärt.
Jag förminskar inte de problem och sår som kan finnas i relationen mellan föräldrar och deras barn. Ibland är det förmodligen både förståeligt eller oundvikligt att kontakter bryts. Rentav att det kan vara att rekommendera. Men om detta kan beskrivas som en trend, “a growing movement”, misstänker jag att något annat också blandat sig i.
Och att det passar in här.
Den ökade individualiseringen riskerar att försätta oss i ett bristtillstånd. Ett underskott på sammanhang eller syfte med vår tillvaro.
Minns jag skrev om detta i Slutordet till en studie jag gjorde en gång. Hade intervjuat anhängare av nyandlighet/New age om hur de såg på livet. Många har pekat på hur denna typ av spiritualitet dels är påfallande individualistisk, dels hur den över tid förefaller att ha influerat samhället och hur vi ser på oss själva.
Jag citerade teologen och religionspsykologen Owe Wikström
Wikström (1998) skriver om nutidsmänniskan att denne har att hantera samhällsförvandlingarna och mångfalden med ett alltmer poröst eller fragmenterat jag.
Fortsättningen av stycket fokuserar på nutida andlighet. Men det är slutklämmen jag är ute efter
Det går inte att göra sig kvitt känslan av att när Freud (1927/2008) för snart hundra år sedan presenterade sin kritik av religionen så gjorde han detta utifrån en annan tid och en annan psykisk verklighet än vad vi har att leva i. Med sin förankring i en levande judisk kultur och med upplysningens vind i ryggen kunde han argumentera emot folks religiositet med en kraft som grundande sig i att han själv alltjämt ägde det slags sammanhang som nutidsmänniskan har berövats.
Kanske kan man se det utbredda intresset för sådant som reinkarnation och andekontakter som ett försök till ett slags självmedicinering eller som kosttillskott för ett upplevt eller hotande bristtillstånd. Något som då förmodligen kan vara såväl problematiskt, som harmlöst eller rentav adaptivt.
“Vitamin J” i titeln syftar alltså på Jesus. En vitamin med detta namn finns inte. (Jo, uttrycket används visst ibland! Då står J-et för “joy”.)
Utan att ta ställning till de stora, ontologiska frågorna, dvs om det verkligen finns en Gud/Jesus Kristus som försöker komma i kontakt med oss och som vi kan öppna oss för, så är jag säker på att detta kristna uppsving åtminstone också får sin kraft från att vår värld ser ut som den gör.
Som ett kosttillskott alltså. Eller en livsuppehållande substans, typ insulin, rentav.
