Vi behöver öppna för den filosofiska möjligheten att svaret på gåtan om varför det finns så många och stora religioner är att det finns många giltiga vägar till det som de flesta kallar det gudomliga eller Gud…
Läser en debattartikel i kristna Dagen (8 april) som förespråkar en pluralistisk syn på religion. Texten är skriven av religionsfilosofen Dan Silfwerin och har titeln “Ta alla religioner på allvar!” I tidningen sorterar inlägget under rubriken “Interreligiös dialog”.
Var ska man börja? Inom “nyandligheten” som är den kant av spiritualiteten jag själv har bäst koll på är sådana uppfattningar oftast helt okontroversiella, rentav en grundbult. Medan inom de traditionella religionerna det är något som snarare återfinns inom deras respektive mystiska falanger eller traditioner. Gissar jag.
Letar på nätet efter en passande illustration. Hittar den här
Själva liknelsen med ett bergstopp som folk nalkas från olika håll känns så väl igen. Den hittar man här och var. T ex hos danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981). Själv stötte jag på den tidigt via den person, Sture Emby, som introducerade mig till det mesta av sådant här. Västerländsk esoterism, mm.
Men, som sagt, i nyandliga kretsar är en sådan uppfattning mer vanlig än ovanlig. Så var man plockat upp den spelar mindre roll.
Kände dock att bilden jag hittat behövde justeras litegrann för att passa. ChatGPT hjälpte till med illustrationen överst. (Vägarna blev dock lite konstiga. Det ser ut som att kristendom avlöses av buddhism, och materialism av new age? Detta är oavsiktligt. Kanske att “psykedelika” borde haft en stig också förresten?)
I sin debattartikel efterlyser Silfwerin “en intellektuellt underbyggd och ambitiös religionsdialog” samt “en villighet att tänka på religion utifrån ett globalt perspektiv och utan att insistera på ett specifikt religiöst systems överlägsenhet”.
Många bra synpunkter tas upp. T ex detta som jag berörde i en tidigare text. Skillnaden mellan att något är sant “på gruppnivå” respektive “på individnivå”.
En av de svåraste är att inte anta vad den andra tror. Att höra ordet ”kristen” eller ”muslim” och sedan dra slutsatsen att man vet allt om den personens tro eller religiösa liv är intellektuellt slarvigt.
Är ju inte precis detta som Dan Silfwerin tar upp, men det gränsar till vartannat. Att det finns också ett mer trångbröstat sätt att omfatta en specifik religion gör ju inte att man ska låta detta definiera allt och alla med samma religion, osv. Detta vore just “intellektuellt slarvigt”, som han skriver.
En missionerande attityd, ambitionen att den andre ska “omvändas” till att omfatta ens egen (trångbröstade) religion blir sällan bra det heller
Den kanske mest komplicerade strategin är att aldrig gå in i en dialog med ambitionen att omvända en annan människa. Det genuina lärandet måste vara öppet och nyfiket, inte med premissen att någon är förlorad och behöver räddas.
Kommer osökt att tänka på den där “Brevlådemissionen” som snart börjar dela ut biblar i staden där vi bor.
Miljontals. Nya testamentet till de vuxna och en rättså knasig “barnbibel” till hushåll där det antas finnas små. Läste igår att Svenska kyrkan med sina många församlingar beslutat att inte vara med och dela ut dessa biblar.
Brännkyrka församling i söderort delade informationen på Facebook härom dagen och har fått sina fiskar (!) varma. Hundratals kommentarer. Kritiska.
Men även lovord.
En sak som dock inte verkar ha gått fram till alla som skriver är att det främst är “barnbibeln” i paketet som Svenska kyrkan reserverar sig emot. Den bok som riktar sig till de vuxna ska visst vara ett relativt mainstream Nya testamentet. (Även om kompletterad med vittnesbörd om frälsning och framgång som möjligen känts alltför “frireligiöst” för den f d statskyrkan. Liksom detta att tränga sig på med sin tro.)
Silfwerin kallar sig själv idealist, han har levt i andra kulturer och sett behovet och värdet av interreligiös dialog. Han kommer med ett påstående som torde vara svårsmält för många av tidningens läsare
Sättet vi tänker på religion behöver ändras i grunden och perspektivet behöver ambitiöst breddas till ett globalt perspektiv. Det är helt enkelt så att vi, i en pluralistisk värld, behöver ett pluralistiskt tänkande och åtminstone öppna för den filosofiska möjligheten att svaret på gåtan om varför det finns så många och stora religioner är att det finns många giltiga vägar till det som de flesta kallar det gudomliga eller Gud.
Artikelförfattaren sätter sitt hopp till dialogen. Att folk med olika konfessioner ska börja att prata med varandra och på så vis upptäcka att det finns en gemensam grund som blir viktigare för dem än olikheterna. Men jag undrar om det räcker? Om man nu ska bjuda texten lite motstånd. Vad är det som måste till?
Min ständiga referens i sådana här frågor är teologen, forskaren och utvecklingspsykologen James W Fowler. Denne har utifrån tusentals djupintervjuer formulerat en “Faith Development Theory” med fem, sex olika stadier. Från den mest konkreta, naiva barnatro. Till en verkligt vidsynt, pluralistisk spiritualitet som hos Fowler kallas “Universalizing faith”
[E]ach successive stage marks a steady widening in social perspective taking. Gradually the circle of ’those who count’ in faith, meaning making, and justice has expanded until, at the Conjunctive stage, it extends well beyond the bounds of social class, nation, race, gender, ideological affinity, and religious tradition.
In Universalizing faith this process comes to a kind of completion. In the previous stage persons contiunue to live in the tension between their rootedness in and loyalties to their segment of the existing order, on the one hand, and the inclusiveness and transformation of their visions toward a new ultimate order, on the other. The conjunctive self is a tensional self” (Fowler, 1996).
Motsvarar väl det högre partiet av det där berget i illustrationen? Där vägarna konvergerat och blivit blurriga: “Mysticism”. Lite oklart hur man kommer dit dock? Utbildning och fri information kan inte skada förstås. Ålder tycks vara en faktor. Även om det inte finns någon garanti för att den som kommit upp i hög ålder också ska ha uppnått de högre, mera mogna stadierna.
Tänker på min egen bakgrund. Esoterisk nyandlighet i allmänhet och den danske mystikern Thomsen i synnerhet. Där liksom inom så gott som all annan “nyandlighet” finns alltså grundantagandet att folk följer olika spår på väg mot samma mål. “All you need is love.”
Och ändå… Vet inte om detta betonas i högre grad av anhängarna än av honom själv, men nog är det ändå Martinus Thomsen som är den ultimata uttolkaren och vägvisaren. Här och var odlas rentav uppfattningen att alla kommer att behöva passera ett stadium i sin utveckling där de studerar just hans modell av tillvaron. För att komma upp på toppen av“berget” alltså.
En variant på Johannesevangeliets: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) kan man tycka.
Inte bara det. Ur denna grupp, som alla har höga tankar om Thomsens betydelse, har utkristalliserat sig en falang som hävdar att inte bara ska han komma att studeras av alla på planeten Jorden. Detta ska dessutom ske på originalspråket, danska och allra helst via faksimiletryck av de äldsta utgåvorna av Thomsens böcker.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak.
