There was a time when life, to me, was like helplessly watching a terrifying movie, and I was giving too much importance to the tragedies being enacted therein. Then, one day while I was meditating, a great light appeared in my room and God’s voice said to me:
“What are you dreaming about? Behold My eternal light, in which the many nightmares of the world come and go. They are not real.”
Inser att denna text kommer att handla om två helt olika saker. Vilket avtecknar sig redan i titeln. De två bitarna har inte mycket med varandra att göra. Eller så har de? Får se om de går att väva samman.
Citatet tillskrivs pionjären Paramahansa Yogananda (1893-1952). Född i Indien, dog i USA. Det är en hyfsat korrekt återgivning (säger ChatGPT) av ett stycke ur Yoganandas “Autobiography of a Yogi” från 1946. Lyckas inte hitta när boken först översattes till svenska: “En yogis självbiografi”. 2011 kan inte stämma? Jag vill minnas att jag fick boken förevisad och rekommenderad redan på 80-talet av en person som jag inte tror behärskade engelska särskilt väl.
Paramahansa Yogananda var en så pass tidig och central figur – rentav först i ledet av gurus och yogis som emigrerade till vår del av världen för att undervisa om österländsk andlighet och praktik – att en svensk översättning rimligen bör ha funnits tidigare.
Eller så har det inte det.
Hans variant av yoga kallades Kriya Yoga och hans arv förvaltas alltjämt av Self-Realization Fellowship eller “SRF”. En organisation Yogananda själv grundade så snart han kommit till USA.
Citatet ovan hade delats av en man, vi kan kalla honom Pelle, som jag lärde känna andra halvan av 80-talet. Jag var knappt tjugo, han var några år äldre och jag minns att jag en del såg upp till honom. Vi jobbade ihop under ett par, tre år på newage-centret “Cafe Pan” i Stockholm. Pelle hade en fin social talang och var allmänt omtyckt i de kretsarna. Vi var väl båda “andliga sökare”, som det så populärt hette då.
Har inte träffat Pelle sedan dess. Kanske har vi sprungit på varandra någon gång, jag minns inte. Vi är länkade till varandra på sociala medier, men inte mera än så och det är sällan han ger sig till känna där. Eller att jag blir påmind om det i vilket fall.
För några år sedan såg jag i alla fall att han jobbade i en kristen församling. Han hade en tjänst som handlade om utbildning, grupputveckling, HR, etc. Fritt ur minnet. Samtidigt anades av presentationen att Pelle inte helt hade släppt sina gamla intressen, blivit “omvänd” eller så, utan föreföll snarare ha hittat en balanspunkt mellan de två världarna.
Det kändes som att vi delvis hade utvecklats i samma riktning. Jag tror att detta är något naturligt. Inte nödvändigtvis att gå från ett “newage-tempel” till att jobba i en kyrka, men att i någon mening ha “lagt ned sina vapen”. Att ha lärt sig att se till sådant som förenar snarare än skiljer. Rentav kunnat uppleva att det senare adderar något till det man redan har.
Fortsättningen på citatet av Yogakananda lyder
What a tremendous consolation it was! Nightmares, however dreadful, are merely nightmares. Movies, whether enjoyable or disturbing, are merely movies. We ought not to keep our minds so absorbed in the sad and frightening dramas of this life. Is it not wiser to place our attention on that Power which is indestructible and unchanging? Why worry about the unpleasant surprises in the plot of this world movie! We are here for just a little while. Learn the lesson of the drama of life and find your freedom.
De allra första raderna, strax innan citatet i början, lyder
Be not afraid of the frightening dream of this world. Awaken in God’s immortal light!
Tillbaka till Pelle. De gånger jag sett något av honom på t ex Facebook har det varit upprop till stöd för olika kriser eller övergrepp ute i världen. Palestina eller Sudan, kanske. Trump och USA? Jag minns inte precis.
Hur får man över huvud taget ihop dessa två perspektiv: Budskapet och själva “andan” i citatet av Yogakananda, med någon grad av aktivism eller protest emot världsliga missförhållanden? Det var mest detta jag fick lust att skriva något om.
Påminns om något jag själv skrev en gång som ger en pusselbit, tror jag
Opartiskhet är inte detsamma som att inte välja, ett alternativ framför ett annat. Välja måste man ju göra. Nej, opartiskhet är något annat eller något ytterligare. Man kan måhända säga att man väljer utan att utesluta.
Att välja utan att välja bort. Kommer att tänka på hur teologen och utvecklingspsykologen James W Fowler beskriver individerna på något av de högre stadierna (som han själv skyggar för att kalla stadier) i sin Faith Development Theory.
Här är ett par fina citat. De relaterar dock mera till detta med att kunna mixa nyandlighet och traditionell religion. Det första är av Fowler
Unusual before mid-life, Stage 5 knows the sacrament of defeat and the reality of irrevocable commitments and acts. What the previous stage struggled to clarify, in terms of boundaries of self and outlook, this stage now makes porous and permeable. Alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites in mind and experience” (Fowler, 1996x)
Det andra är från en bok av teologen och psykoterapeuten Göran Bergstrand, som introducerat James W Fowlers teori på svenska: “Från naivitet till naivitet” (1990)
Man vet att symbolerna samtidigt avslöjar och döljer verkligheten. Men även om de är relativa och inte i sig är heliga, kan man ändå med glädje använda dem […]
Eftersom ingenting kan förmedla kontakt med verkligheten på ett fullkomligt sätt, blir man inte störd av ofullkomligheten hos de symboler man använder. Det viktiga för en är inte att de är ofullkomliga utan att de mitt i sin ofullkomlighet ändå kan förmedla något av verkligheten” (Bergstrand, 1990, s38ff)
Men jag ville hitta något som eventuellt kunde förklara och “lösa upp” motsägelsen ovan? Dvs den mellan en antingen trancendendent självupplevd eller mest teoretiskt baserad frid och ett engagemang i världens elände.
Hittar en gammalt inlägg med många citat här på hemsidan. Läsvärt i sin helhet för den som vill få grepp om hela utvecklingsförloppet enligt Fowler! Några av mina reflexioner kring varför nyandligheten (kallas “NA” i texten) eventuellt inte helt låter sig fångas i Fowlers teori får man på köpet.
Ett hopplock från detta som hos Fowler heter “Universalizing Faith” och i Bergstrands översättning ”Den allomfattande, totala tron”. Det högsta stadiet. Somligt verkar vara mina egna sammanfattningar.
Bortom paradoxer och polariseringar. Här är individen passionerad, fastän samtidigt fri (detached) (Fowler, 1991).
Personer på detta stadium har kommit över sin kluvenhet. ”Han har övervunnit kluvenheten och blivit hel genom att helt leva för och försöka förverkliga sin vision. Han försöker inte längre klara sig genom att kompromissa med verkligheten sådan den är” (Bergstrand, 1990).
Individens själv söker ”sin grund i varat självt eller i Gud” (Bergstrand, 1990)
Blir ofta obekväma för andra, även dem de vill hjälpa. Inte sällan dör de i förtid. Inte sällan möter de motstånd från dem som lever på den sammanbindande trons stadium (Bergstrand, 1990).
”De värden de lever för är större och högre aktade än de själva, och de är beredda att offra sina liv för dem” (Bergstrand, 1990)
Fowler skriver, apropå Gandhi med flera, att de helt enkelt är ”pioneers of the kingdom of God” (Fowler, 1991). De kan upplevas som såväl befriande och skrämmande att vara nära.
Kraften bakom detta stadium är att individen fullgör en process av decentrering från sitt eget själv, sin egen person, till att omfatta en mycket större del av världen. Detta har skett gradvis upp genom stadierna (Fowler, 1996). Gruppen av ”vilka som räknas” har nu utsträckts gott och väl utöver ”social class, nation, race, gender, ideological affinity, and religious tradition” (Fowler, 1996).s.66.
”[E]ach successive stage marks a steady widening in social perspective taking. Gradually the circle of ’those who count’ in faith, meaning making, and justice has expanded until, at the Conjunctive stage, it extends well beyond the bounds of social class, nation, race, gender, ideological affinity, and religious tradition. In Universalizing faith this process comes to a kind of completion. In the previous stage persons contiunue to live in the tension between their rootedness in and loyalties to their segment of the existing order, on the one hand, and the inclusiveness and transformation of their visions toward a new ultimate order, on the other. The conjunctive self is a tensional self” (Fowler, 1996, s66ff).
Individer på det här stadiet undviker att polarisera världen mellan ”frälsta” och ”förtappade” (Fowler, 1996).
Alla människor, även fiender, ”upplevs nu som Guds barn eller som delar av det gemensamma varat. De blir sådana som man måste älska radikalt” (Bergstrand, 1990).
”Man börjar föra en kamp mot det onda som finns både i ens eget hjärta och i samhället omkring en, men man använder aldrig vapen som kan skada någon” (Bergstrand, 1990, s43)
De är inspirationskällor för sin omgivning, de lever som om visionen om det framtida redan var förverkligat.
Inte att förväxlas med ”those dangerously charismatic figures who exhibit the kind of manipulative dissociations and psychotic pseudoauthority we have seen in the Jonestown and Waco tragedies” (Fowler, 1996, s67). Man skiljer ut dem genom att de falska ledarna kräver regressivt beroende och lydnad av sina efterföljare (Fowler, 1996).
”De som lever i den allomfattande, totala tron ser sig inte som medlemmar i en speciell grupp med speciella intressen, som de önskar tvinga på andra. De ser sig som en del av mänskligheten, som en del av skapelsen, av tillvaron. De kämpar inte mot andra, utan för dem” (Bergstrand, 1990, s44).
”Människor med en allomfattande tro betraktar sig som delar av en större verklighet, en verklighet som överskrider dem själva och deras eget liv” (Bergsten, 1990).
Fowler menar att individen här fullbordar en utveckling mot ”decentering from self” som påbörjades redan tidigt i livet. (Fowler, 1991).
”Living with felt participation in a power that unifies and transforms the world […] Particularities are cherished because they are vessels of the universal” (Fowler, 1996 x).
”Människor som nått detta stadium är inte fullkomliga. De har blinda fläckar och begränsningar. De har personliga och moraliska svagheter. Det är inte deras oangripliga moral som är utmärkande för detta stadium i trosutvecklingen. Det centrala är att de tagit sin vision på fullständigt allvar” (Bergstrand, 1990, s44).
”They have blind spots, inconsistencies, and they stil exhibit some distorted capacities for relations with others” (Fowler, 1996).s67.
Gandhi, Moder Theresa, Dag Hammarskjöld, nämns av såväl Bergstrand (1990) som Fowler. Här finns något att kommentera eller reflektera över, inte för att ta äran av människor som gjort mycket gott, men för att få perspektiv på det värdesystem – vad som betonas, och vad som kanske underbetonas – i en kristen uppfattning av människa och värld.
Det är inte så konstigt om det också är på de övre stadierna som Fowlers egen livssyn färgar beskrivningarna extra mycket. På de tidiga stadierna går ju utvecklingen mer ”som på räls” – även om den för vissa stannar vid en viss station, enligt Fowler – medan man för beskrivningen av de övre får tillgripa mänsklig erfarenhet från som man känner till, uppskattade ”äldre” i ens egen tradition, filosofiska preferenser och personliga ideal. Hur det kan se ut.
Här har kretsen av ”de som räknas” växt oerhört mycket. Det hade de redan, i princip på nivå 5. Just denna egenskap är förmodligen svår att förstå på lägre stadier. Här finns ett slags perspektivistisk begränsning. Vi kan genomskåda de lägre, och i någon mån de som är strax framom, men allt för långt fram verkar de fantastiska. Eventuellt är vi också benägna att patologisera dem allt för snabbt.
I denna ”universialistiska” strävan ligger också en stor frestelse, kanske särskilt för individen som attraheras av en lära som NA. Vilka möjliga drivkrafter kan finnas – om det inte är verklig universialism? Rädsla för närhet, oförmåga till nära ömsesidiga relationer, empatisvårigheter.
Fowler beskriver hur dessa individer inte sällan dödas av dem som de vill hjälpa. Hur kan det komma sig? En opartiskhet som denna är förmodligen svår att konceptualisera och förstå – och lätt att irritera sig på och känna sig hotad av, och sviken.
En anekdot om Rudolf Steiner handlar om hur denna ställer upp som kandidat till något slags elevråd på sin gymnasieskola. På skolan finns diverse grupperingar och kandidaterna går runt och presenterar sig för dessa. På valdagen blir Steiner enhälligt vald. Alla grupperna har upplevt att denne förstått deras perspektiv och lyssnat på dem. Efter en tid blir Steiner enhälligt avsatt, eftersom alla grupper upplever att han inte tillvaratagit deras intressen.
En mognad liknande 5-6 kan uppnås i princip, särskilt mot slutet av livet, och mycket av beskrivning för dessa stadier stämmer då in. Men den variabel som skiljer sig åt kan vara just utsträckningen av ens omsorger, vilka som ”räknas”. Och här handlar det då inte enbart om ett större eller mindre numerärt antal, så länge man håller sig till en viss kategori – t ex all världens kristna eller muslimer, eller alla medborgare av ett visst land – eftersom detta fortfarande blir en avsevärd inskränkning.
En sådan vidgning av omsorger sker till exempel i och med sekularisering, demokratisering.
Hur skilja den andra naiviteten från den första, och olika slag av icke-adaptiv regression, inför vuxenliv och ansvar etc?
På femte nivån blir sanningen komplex. Individen inser att sanningen måste nalkas – och kan nalkas – från många olika håll: ”[…] this stage exhibits a principled openness to the truths of other religions and faith traditions” (Fowler, 1996). S65. Men det är väl ”mainstream” NA det?
Med referens till Selman är en av domänerna som Fowler bygger på ”social perspective taking”. Upp genom stadierna vidgas den krets ”som räknas” för individen gradvis. Så småningom kommer så gott som allt och alla att inkluderas. Men vilka problem kan uppstå när detta finns som ideal för tidigt? När individen försöker att inkludera allt levande, blir vegetarian, undviker snittblommor o s v, men egentligen inte är där? Hur, om på något sätt, kommer detta att märkas?
Bergstrand, G. (1990) Från naivitet till naivitet. Verbum.
Fowler, J. M. (1981) Stages of Faith. The Psychology of Human Development and the Quest for Meaning. HarperCollins
Fowler, J. M. (1991) Weaving the New Creation. Stages of Faith and the Public Church. Harper San Francisco.
Fowler, J. M. (1996x) Stages of Faith [i Womens’s Spirituality. Resources for Christian Development. Paulist Press]
Fowler, J. M. (1996) Faithful Change. The Personal and Public Challenges of Postmodern Life. Abingdon Press.