Abborren är bra att slå andra katter med, när dom tror att dom ska bestämma. Sandlådan är det faktiskt jag som äger. Och det betyder att den är min. Precis.
Påsken är just till ända. Så värst troende kristen är jag inte. Men Jesus ord på korset, “Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör” och en massa annat han fick sagt under sin korta tid på jorden kommer osökt till en. Så märkligt det sammanfaller med och kontrasterar mot vad som utspelar sig i världen just nu. Min utbildning ger vissa ingångar till att förstå en person som Donald Trump. Men så mycket är redan sagt och sägs i detta nu. Behöver inte upprepas.
Men en sak slog mig för en stund sedan. Att motgångarna i kriget, att behöva inse att man inte med hot och annat kan få till “en deal” eller bli bemött med den“respekt” man suktar efter och behöver – som elden behöver syre – kan göra en sådan person extra oberäknelig och farlig. Att nu också tidigare beundrare och underordnade på hemmaplan vänder honom ryggen, vädrar åsikter om att han bör avsättas, är “unfit for office”, etc, tror jag tar minst lika hårt. Förmodligen ännu hårdare. Kränker på djupet. Och gör en sådan individ ännu farligare.
Det är ett par timmar kvar av den tidsfrist Iran fått. Och jag har suttit och läst. Litteratur som på ett dråpligt vis blir en parallell till alltihop: “Snurran och den osande abborren” (2005), av Eva Bergström och Annika Samuelsson…
(Några blad ur boken)
Det kan verka som att banalisera så allvarliga och potentiellt katastrofala saker i den stora världen med att jämföra med en barnbok. Men psykologin är faktiskt likartad. Bara med den skillnaden att vad som är lätt att tolerera och rentav upplevs charmigt, när man möter det hos ett litet barn (eller en katt för den delen) – för att det där är åldersadekvat, som man säger – är det inte när man upplever sådant i övermått hos en annan vuxen.
