Pope Leo has refused to return to the US while Donald Trump remains president, according to reports.
The pontiff, who is American, has reportedly made the decision following an ‘unprecedented’ intervention from the Pentagon.
Hade lovat mig själv att släppa utrikespolitiken och försöken att förstå och porträttera USA:s president och hans hov. Det mesta är ändå skrivet och sagt.
Så dyker detta upp i nyhetsflödet. På flera ställen. Med så intressanta psykologiska implikationer att det förtjänar att begrundas. Trumps administration, via Pentagon, som jag förstår det, har uttalat sig på ett sätt mot Vatikanen som upplevts hotfullt eller åtminstone respektlöst.
På en katolsk sida på Substack, “The Letters from Leo”, som refererar till The Free Press, står att läsa idag under rubriken “The Pentagon Threatened Pope Leo XIV’s Ambassador With the Avignon Papacy” (8 april)
In January, behind closed doors at the Pentagon, Under Secretary of War for Policy Elbridge Colby summoned Cardinal Christophe Pierre — Pope Leo XIV’s then-ambassador to the United States — and delivered a lecture.
America, Colby and his colleagues told the cardinal, has the military power to do whatever it wants in the world. The Catholic Church had better take its side.
As tempers rose, an unidentified U.S. official reached for a fourteenth-century weapon and invoked the Avignon Papacy, the period when the French Crown used military force to bend the bishop of Rome to its will.
Så Påve Leo har avbokat det planerade besöket i sommar. Istället åker han till ett flyktingläger i Lampedusa.
Kraftmätningen med just påvedömet är inget nytt. Efter Franciskus död förra året publicerades en AI-genererad bild föreställande Trump som påve i såväl hans egna som Vita Husets sociala medier (The Guardian, 4 maj 2025)
Donald Trump has been accused of mocking the election of a new leader of the Catholic church after posting an artificial intelligence-generated picture of himself as the pope on social media.
The image, shared on Friday night on Trump’s Truth Social site and the White House’s official X account, raised eyebrows at the Vatican, which is still in the period of nine days of official mourning after Pope Francis’s funeral on 26 April.
Att Sigmund Freud använde sig av den antika myten om “Oidipus” för att beskriva vissa aspekter av vår utveckling och mognad är välkänt. Många har sedan dess velat påpeka brister och fel i denna teori. Jag ska inte försöka försvara den i sina detaljer utan referera till den i stora drag.
En studie jag gjorde en gång touchade vid detta. Under rubriken “Några psykoanalytiska begrepp” skrev jag
Enligt psykoanalysen så laddas det lilla barnet upp av sina föräldrar eller vårdnadshavare och får i lyckligaste fall en behaglig och priviligierad start i livet: ”His Majesty the Baby”, karaktäriserar Freud (1914/2003, s. 92) denna tillvaro. Detta ihop med dess begränsade resurser i många avseenden gör att barnet under en period inte kommer att behöva konfronteras med de bistra realiteterna, utan tillåts befinna sig i ett tillstånd av infantil omnipotens.
Dock måste individen, vid någon tidpunkt under sin vandring mot vuxenlivet överge, tona ned eller åtminstone komplettera dessa infantila och i förhållande till hennes verkliga kapacitet och omvärldens förväntningar orealistiska fantasier eller önskningar. Inom psykoanalysen ses en gynnsam lösning av denna konflikt som själva porten till ett balanserat och hälsosamt vuxenliv (Freud 1996b).
Jag gjorde ett dussin intervjuer med anhängare av “esoterisk nyandlighet” för att få veta hur man såg på människolivets s k “existentiella villkor”. Vårt beroende av andra, våra begränsningar, vår dödlighet, osv. Många av svaren berörde i vid mening detta med “Oidipus”. Att få en någorlunda realistisk upplevelse av sig själv, sin betydelse och sina förmågor. Att senare i livet kunna stå tillbaka, underordna sig, när situationen så kräver det.
Min slutsats blev att det är åtskilligt med denna spirituella tankevärld som frestar till att åtminstone i tanken försöka bypassa sådana existentiella villkor.
T ex i förhållande till den äldre generationen
Talanger och egenskaper liknas vid ”ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA” som individen själv för med sig till det nya livet. Individens föräldrar är snarast att betrakta som medvandrare. En respondent säger om de likheter han funnit mellan sig själv och sina föräldrar: ”Men det är inte deras egenskaper jag har ärvt… [Jag: Det är dina egna?] Det är mina egna, ja.
Att vilja trotsa generationernas ordning och överskrida incesttabut, exempelvis att det lilla barnet vill gifta sig med sin ena förälder och konkurrera ut den andra, är normala fantasier. Psykoanalytikern Janine Chasseguet-Smirgel skriver:
Att frigöra sig från urscenens tyngd, undfly generationskedjan, att försöka ge liv åt ett barn utan far, eller utan mor, att föreställa sig född av en jungfru eller tro sig vara Gud, representerar utan tvivel lockande möjligheter (Chasseguet-Smirgel, 1991).
Ett liknande förhållningssätt, dvs att inte ha anledning att känna tacksamhet eller, där detta vore rimligt, underordna sig, kommer även fram i relation till överheten eller etablissemanget
De institutioner som har makt och tolkningsföreträde i världen beskrivs överlag som bristfälliga. […]
I synnerhet riktas kritik mot naturvetenskapen och kyrkan. Dessa beskrivs som föråldrade paradigm. Det naturvetenskapliga paradigmet är ateistiskt och materialistiskt. Det är begränsat och behöver utvidgas, snarare än ersättas, med de perspektiv som den nya andligheten representerar. […]
Bibeln har förvanskats genom historien. Framför allt är det den katolska kyrkan som bär skulden för detta. Motivet har varit att man velat slå vakt om sin egen makt och exempelvis förbehålla sig rätten att utfärda avlatsbrev. Ett annat orsak har varit att maktens män inom kyrkan önskat behålla en patriarkal ordning. […]
Den detronisering som sker av såväl föräldrar som tidigare generationer går igen i synen på etablissemanget. Nyandligheten förkastar både vetenskapen och religionen som ”veihcles of truth” och hävdar istället att individen behöver lyssna på sitt inre, skriver Houtman och Aupers (2007).
Men det finns något ambivalent i förhållandet till dessa världsliga auktoriteter. Man vill både avvisa dem och hålla sig nära.
I litteraturen beskrivs detta av allt att döma hatkärleksfulla förhållande till naturvetenskapen och kyrkan som ”scientism” (Hammer, 2000, s. 15) respektive ”religism”. Wikström (1998) skriver om hur kyrkan, fastän ofullkomlig och rigid, ändå stått upp för något. Människor har kunnat ”ta spjärn mot en religiös idékärna i sitt tvivel eller i sitt avståndstagande” (s. 38). Kanske att respondenternas ambivalens kan förstås som en önskan att få vara med, men inte riktigt veta hur detta ska gå till? Att erkänna dessa institutioner, till exempel naturvetenskapen, skulle rimligen också ställa krav på underordning, då forskarna redan har arbetat med dessa saker i hundratals år.
Utifrån psykoanalysen och Freuds antika myt kunde man säga att det ofta finns en önskan att göra uppror mot ens underordning. Att “bryta sina bojor” och komma ut “on the top” så att säga. (I den antika myten dödar Oidipus sin far och blir ihop med sin mamma.) Om man upplever sig ha lyckats med detta eller faktiskt gjort det kan en sådan bedrift liknas vid en “oidipal triumf”.
Hur ska jag knyta ihop det här? Men, jo, resultatet av studien blev att världsbilden såväl lockar med som kan förse en med förnuftsmässiga argument att ej behöva uthärda att bli “satt på plats”. Den kan boosta ens narcissism och motståndskraft mot att behöva känna sig begränsad eller underordnad.
Priset man betalar är att inte heller riktigt hitta sin plats. Att man bygger sin självbild på alltför lös sand.
Ett sådant motstånd mot “oidipal underordning” finns av olika allvarlighetsgrader och inlägget handlar egentligen om när tillståndet är gravt och hur det då kan manifestera sig.
