Men i mätbarhetshysterin idag finns också en tilltro till att vi ska kunna definiera och sätta ord på saker och ting, där språket ofta kommer till korta. […]
Samtidigt måste man också veta att man aldrig kommer till ett slutgiltigt svar på vem man är. Vet man inte det riskerar man tro att det är fel på en själv bara för att man inte riktigt förstår sig själv. Men det kanske det inte är, utan det kanske bara är så verkligheten är.
Det kommer ett tips om en webbtidning med titeln “Psyke & Samhälle”. Inte helt nystartad vad det verkar, men för mig är den en ny bekantskap. Redan titeln är lovande. En presentation av Daniel Sykes på annat ställe bekräftar
[V]id sidan av den enorma påverkan som psykoanalysen haft på det psykoterapeutiska fältet så har den även inspirerat till en mängd analyser av det moderna samhället och skilda kulturella fenomen.
När psykoanalysens inflytande över det kliniska området stadigt har minskat över hela världen de senaste årtiondena, så har dess betydelse inom det kulturteoretiska fältet snarast ökat.
Av detta märks dock mycket lite i den svenska kontexten, något Psyke & Samhälle hoppas kunna ändra på.
Sykes är en av grundarna av publikationen. Psykolog och psykoterapeut, verksam i Göteborg. På hemsidan står han som ställföreträdande utgivare vid sidan av Lina Holmgren som är ansvarig utgivare. Också hon psykolog och psykoterapeut. Att de båda har en psykoanalytisk grund är ett understatement. Inte bara för att Freud nämns.
Av den senare har jag nu läst en lång vindlande intervju med Joel Halldorf, författare och professor i kyrkohistoria: ”Om politiken är själlös, riskerar samhället också att bli själlöst” (1 november 2024).
Detta blir varken ett referat eller recension. Ska försöka skriva något om det som fångar mig mest. Detta med “själens charlataner” är något Halldorf skrivit om på annat ställe. Det exemplifieras i texten, vad han syftar på. Träffande. Men själv funderar jag vidare kring sådant i texten som mer eller mindre berör oss alla. Det som man då kanske kunde likna vid “själens analfabeter”, åtminstone “fåkunniga”. Vad som fört oss dit, om det är politiken, marknadskrafterna eller en saltfattig kyrka, låter jag vara osagt.
Citatet i början syftar på ett identitssökande, en övertro på eller ett gripande efter t ex “diagnoser”. Halmstrån. En psykiatriserad samtid som lovar mer än vad den kan hålla.
Det kan också gälla frågan om diagnos och diagnosticering av psykiskt lidande. Diagnoser tror jag kan vara en stor hjälp att förstå sig själv. Samtidigt är inte heller en diagnos ett uttömmande svar på vem man är. När jag samtalat med psykologer och psykoterapeuter har jag förstått att det finns de som känner sig pressade att lösa komplexa problem genom att snabbt diagnosticera, så att det går att få in en person i systemen. Absolut ska vi söka komma så långt som möjligt i språket för att förstå oss själva – samtidigt måste vi också förstå att vi aldrig kommer fram.
Där tror jag att vi behöver bli bättre på att leva med att det finns ett skav här, ett lidande till och med, som hör till vad det är att vara människa. Språket når inte in till kärnan av oss, hur vi än vrider och vänder. Och det är en del av mysteriet att vara människa.
Så mycket är tänkvärt i texten. Inte som direkt överraskar eller utmanar. Men fördjupar och sätter ord på. Med ett undantag! Ska avsluta med detta. (Sedan orkar jag inte scrolla mera på den lilla mobilskärmen ikväll.)
Det är Joel Halldorfs tankar om värdet av att gå in i en tradition eller meningsgemenskap och arbeta utifrån denna. Detta är om inte utmanande så iallafall fräscht, får mig att tänka efter.
Vi tänker ofta att alla ska hitta sin egen väg i stället för att gå in under ett system. Men jag återkommer hellre till vikten av att gå in i en tradition – den kristna traditionen, den judiska traditionen, eller den jungianska traditionen, den psykoanalytiska traditionen. Det är att kliva in i ett samtal om människan, världen och verkligheten. Då sker ett lärande genom att man fördjupas i den traditionen och för en inre dialog med de som gått före. Genom att möta andra i samma tradition och diskutera… […]
Den gemensamma urskiljningen som kan uppstå i rörelser som delar vissa grundläggande saker i sin syn på människan och världen tror jag hjälper oss att komma mycket längre än om vi var och en själva ska sitta och snickra ihop vår egen livsåskådning. Det kanske enstaka genier klarar av, men jag gör det inte i alla fall. Jag tror att de flesta människor inte gör det.
Det är som ett eko av något jag fick höra av en terapeut en gång. Detta måste ha varit för över tjugofem år sedan. Ibland har hennes ord dykt upp igen i minnet. Hon hade hunnit höra en hel del om mitt eget då ganska individualistiska (apropå “nyandlighet”, som också kommer upp i intervjun) projekt och kontrade då med att berätta om en bekant som för länge sedan hade sökt sig till zen-traditionen och nu ägnat denna trettio år av sitt liv.
Nyligen i en text om en ny bok av Björn Wiman, där han berättat om och försökt definiera sin kristna tro, skrev jag om mitt eget närmande till sådant
Jag känner igen mig i åtskilligt av vad Björn Wiman beskriver. Vi kommer från olika håll vad jag förstår, men kanske inte så olika ändå. Wiman gör avstamp i den uppluckrade samhällsgemenskapen. Historielösheten. I någon mening kanske även otacksamheten? Inte bara mot religionen, men mot åtskilligt av sådant som faktiskt förenar. Arvet från dem som gått före oss nu levande. […]
För mig skedde det under en period när jag gick i terapi. Jag kan minnas dagen och platsen. Det var under en promenad genom Vitabergsparken, i slänten nedanför Sofia kyrka, på väg till en sådan session.
Inget dramatiskt, det var inte så att jag blev frälst eller så. Det var mera som att en räknemaskin länge stått och tuggat, adderat och subtraherat, stora tal. En balansräkning. Nu kom resultatet av min dittills rådande approach till den vanliga världen i stort och specifikt det “judiskt-kristna” arvet, som Wiman säger, upp på skärmen. Det var ett minusvärde. Röda siffror. Jag stod i skuld.
Jag känner att såväl Halldorf, Wiman, som min gamla terapeut, varit inne på något viktigt.
