Läser en ledartext i Dagen, av Erik Helmerson (2 mars). Den handlar om olika “gudsbevis”, refererar till personer som gjort försök. Bl a filosofen André Juthe som jag skrev om härom sistens. Helmerson verkar tycka att det är ett svårt område. Men att det är uppfriskande att folk försöker. Han berättar att han hade anlitats för att leda en paneldiskussion kring en bok i ämnet
och i samma sekund som jag öppnade den tänkte jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag kan identifiera mig med den avlidne pater Rune Thuringer, en fin katolsk präst i Stockholm som sökte sig till jesuiterna, den allra mest intellektuella orden…
Han citerar Thuringer som ska ha uttryckt det där som blivit titeln på mitt inlägg. Som jag verkligen kan sympatisera med. Googlar på Rune Thuringer och hittar en kort levnadsbeskrivning på en katolsk sida
Rune P. Thuringer var född 1920, prästvigdes för Strängnäs stift 1945 och var komminister i Längbro församling i Örebro 1958–1961. Året därpå upptogs han i den romersk katolska kyrkan. Efter hustruns död 1976 drogs hans intresse till Jesuitorden och han prästvigdes 1980. Hela sin gärning som katolsk präst utövade han sedan som församlingspräst i S:ta Eugenia i Stockholm. Han avled 2014.
“Hovmålare Bengt Olof Kälde (1936-2014) var konstnär och heraldiker. Han arbetade under lång tid vid Kunglig Majestäts Orden som vapensköldsmålare. Kälde var också en av Europas ledande mosaikister och glasmålningskonstnärer men utförde också ett antal exlibris. Ett av dessa är för Rune P. Thuringer.
Motivet visar på hur biskop Brynolf av Skara uppväcker sin äldre släkting riddaren Törner Cryda. Denne var bannlysts av biskopen för sina förbrytelser. Han hade plågat sitt tjänstefolk och till slut dödade de honom. Den fromme biskopen ville dock försöka rädda hans själ och begav sig till liket och förde det till Varnhems klosterkyrka. Han bad till Gud att Cryda skulle få livet tillbaka. Så skedde! Cryda reste sig, föll till biskopens fötter, bekände sina synder, fick dem förlåtna och lade sig åter ner och avled saligt.”
Ja, det var väl det.
Vet inte exakt vad “gå på djupet” betyder i katolsk-jesuitisk kontext? Men så är det väl med de flesta världsbilder, tankesystem eller teologier. Det finns alltid mer att läsa och lära, att fördjupa sig i och behärska. Själv har jag gett mig in på två sådana områden. Dels den esoteriska nyandligheten, dels psykoanalysen. Ska erkänna jag varit en rättså medioker student på båda.
Längst ut i ena änden finns de lata eller ignoranta. Som rentav kan ha ett problem med att underordna sig: “När eleven tror sig vara större än mästaren”, som talesättet heter och som det ungefär uttrycks på flera ställen i Bibeln (t ex Lukas 6:40).
Längst ut i andra änden de som kanske prioriterar stoff och studier högre än relationer och livet självt.
Och så de med ett mera “thuringerskt” förhållningssätt till det hela. Något mittemellan trots allt. Tänker jag.
Bilden överst: Ignatius av Loyola (1491-1556). Den som 1540 grundade Jesuitorden.
Santissimo Nome di Gesù
Jesuitorden skiljer sig från andra ordnar genom att den utöver löften om lydnad, kyskhet och fattigdom har löfte om lydnad under påven.
Ordensmedlemmarna skall vara rörliga och avstår från gemensam korbön och ordensdräkt varför orden har ett individualistiskt drag. Provinsialerna, ledarna för ordens provinser, väljer ordensgeneralen på livstid, och denne styr orden från Rom, där moderkyrkan Il Gesù är belägen.
