Börjar kännas fånigt, hur mycket jag faktiskt refererar till och tar utgångspunkt i det kristna i allmänhet och ledarredaktionen hos Dagen i synnerhet. Men det är som det är.
Den med kristen tro som händelsevis läser mina texter vill kanske förstå det som att jag är nära “frälsning”. Men så vitt, långt och djupt jag nu begriper mig själv är det inte detta som är i görningen. Jag hämtar just nu mycket inspiration därifrån helt enkelt.
På väg till jobbet läser jag Erik Helmerson, en text om ekumenik och trätor mellan kristna falanger och samfund: “Läs denne man i stället för att gräla på Facebook om vilken kyrka som är bäst” (Dagen, 15 mars).
Det handlar om teologen och barnboksförfattaren C S Lewis
Nu har jag sent omsider börjat på hans klassiker Kan man vara kristen? (Mere Christianity, 1952). Och bara inledningskapitlet innehåller nästan allt man behöver säga om ekumenik.
”Läsaren bör förvarnas om att jag inte erbjuder någon hjälp till den som tvekar mellan två kristna ’samfund’”, skriver Lewis. ”Du kommer inte att få veta av mig om du bör bli anglikan, metodist, presbyterian eller romersk katolik.”
Varför inte? Har han inte hängt med i de eviga Facebookgrälen?
Men det är Helmersons slutkläm, med bibelcitatet, som gör min dag. Och får bli rubrik.
Men vilket samfund är då närmast Sanningen? Vad är det definitiva svaret på allt det vi grälar om? Lewis har en lösning. Han citerar orden som en annan frågeställare fick höra för tvåtusen år sedan:
”Vad rör det dig? Du skall följa mig.”
Citatet är från en passage i Johannesevangeliet (Joh 21:22), där Petrus bekymrar sig om hur andra anhängare gör eller inte gör och den bibliske Jesus korrigerar honom. Det är ur ett avsnitt från evangelierna om när de är och fiskar och får en jättefångst, mm. Utan att kolla upp så förefaller det att vara mot slutet av Jesus liv. Vem kommer att förråda honom? Sådant talas det om. Sedan är det lite förvirrande med namnen på lärjungarna, vem som avses i den längre texten. Men jag nöjer mig med de där orden som för mig får en mera generell innebörd
Jesus sade: »För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.« (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.)
Sedan sade han till honom: »Följ mig!«
Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom frågade han Jesus: »Herre, hur blir det med honom?«Jesus svarade: »Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.«
Direkt i anslutning kommer sedan ett stycke text som inte har det minsta att göra med vad jag tänkt att det här inlägget skulle handla om. Men det är charmigt, så tar med det ändå.
Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.
Erik Helmerson med Lewis sammanfattar
Med andra ord: ju hårdare vi kristna bröder och systrar fördömer och hånar varandras respektive trosuttryck, desto mer skrämmer vi andra människor långt bort från kyrkan.
Detta känns nog igen från alla typer av ideologiska sammanslutningar. Politiska såväl som spirituella. Härom veckan gick Henrik VIII:s hjärteprojekt, den Anglikanska kyrkan, itu. Det politiska partiet Liberalerna i Sverige har aviserat ett extrainsatt möte för att se om det går att överbrygga akuta motsättningar. Vissa namnkunniga medlemmar hotar med att lansera nytt parti. Även om jag inte personligen är engagerad i detta längre så följde jag under decennier en liknande nedbrytnings- och eventuellt delningsprocess inom rörelsen kring danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981).
Kanske rentav finns något hälsosamt med sådant också. Att det är tillräckligt med svängrum att tolka och tycka olika trots allt.
Men nu tillbaka till bibelcitatet. Att “följa Jesus” blir hos mig en metafor för att i sitt sökande och sin praktik vara fokuserad på, samt att kunna och vilja underordna sig, det som är centralt.
Detta som är ganska svårt att ringa in vad det faktiskt skulle vara? Jag har gjort försök, med inspiration från bl a teologen och utvecklingspsykologen James W Fowler. Han som beskrivit hur medelåldern för många för med sig en mera nyanserad och försonlig syn på olikheter, mm. Att man
knows the sacrament of defeat and the reality of irrevocable commitments and acts. What the previous stage struggled to clarify, in terms of boundaries of self and outlook, this stage now makes porous and permeable. Alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites in mind and experience” (Fowler, 1996x)
Och på annat ställe försökte jag tillämpa det där med “alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites” på olika slags förhållningssätt man kan ha till “det andliga”. Då tog jag som exempel en mera traditionell religiös tro, nyandlighet/New age, respektive ateism
Men är det något som sjunkit in över tid, kanske med de intressen jag haft, eller helt enkelt för att jag blivit äldre, så är det att uppdelningar som den ovan har nästan noll och inget informationsvärde. Man borde knappt bry sig om det. Vad som står på kepsen, dvs.
För det som verkligen räknas går på tvärs.
Det finns inskränkthet på alla kanter. Det finns djup och öppenhet på alla håll. De med större djup är i själva verket mer lika och har mera gemensamt med djupingarna i de andra grupperna än med simplare själar i sin egen grupp. Och viceversa.
