Visst finns det en avgörande moralisk skillnad mellan angripare och angripen, mellan att invadera och försvara, men det betyder inte med automatik att den som blir angripen och därför försvarar sig därmed gör det goda. Bara för att något är mycket mindre fel behöver det inte vara rätt.
Läser ett debattinlägg av Emmanuel Bäckryd i kristna Dagen (13 mars): “Det är inte feghet eller brist på kärlek till sitt land att vägra bära vapen”. Bäckryd är församlingsledare i Linköping. Citatet ovan är ur den texten. Han skriver bl a att han inte har
anledning att ifrågasätta äktheten i tron hos kristna som rent allmänt tycker det är okej för en lärjunge till Jesus att med vapen i hand delta i försvaret av landet. Men jag är av helt motsatt uppfattning.
Under en period i min ungdom trodde jag på läran om rättfärdiga krig. Jag kan argumenten. En gång var de mina. Men snart förändrades min uppfattning, inte minst när jag mötte teologiska tankar som förmedlade en djupare ecklesiologi – det vill säga en fördjupad teologi om kyrkan. Jag började inse de negativa effekterna av att ge staten för stor plats i vårt teologiska tänkande. När kristna i tanke, tal och handling lyfter upp nationen som en av Gud given entitet – då är det lätt att köra i diket.
Någon dag innan hade jag läst en ledartext av Erik Helmerson i samma tidning: “Jag skäms som kristen över vad USA gör i Guds namn”. Han analyserar USA:s inblandning i Iran, i allmänhet och “krigsministern” Pete Hegseth i synnerhet. Av rubriken på hans text att döma kan man lockas att tro att Helmerson står på samma sida som Bäckryd och väldigt långt från Hegseth, men så är det faktiskt inte. Han skriver
Få saker fyller mig med sådan vrede, vämjelse och sorg som när kristna hetsar till våld med korset som vapen. Visserligen måste en kristen inte vara pacifist. Man kan sannerligen som troende argumentera för rätten till självförsvar, till och med anfallskrig om vissa kriterier är uppfyllda – som att slå först i självförsvar, förhindra ett folkmord eller störta en tyrann.
Något slags mellanläge alltså. Att försöka vara en hygglig människa, en god kristen. Men att det finns gränser.
Av Hegseth och hans arbetsgivare går det ju att hitta hur många aktuella uttalanden som helst. Som otvetydigt och knappast inlindat eller förskönat “hetsar till våld”. Ibland även med “korset som vapen” i retoriken.
Pete Hegseth i en briefing han höll tidigare i veckan ska ha valt att citera psalm 144
Blessed be the Lord, my rock, who trains my hands for war and my fingers for battle. He is my loving God, and my fortress. My stronghold and my deliverer, my shield in whom I take refuge.
Och alla är de “kristna”. Vem har rätt och vem har fel?
Själv tycks jag ha gått i motsatt riktning jämfört med Emmanuel Bäckryd. Och landat någonstans i närheten av Erik Helmerson…
Du står vid en växel och ser ett framrusande tåg som kommer att behöva ledas in på ett av två spår. Vilket väljer du?
När jag var strax under tjugo var det dags att mönstra. Man tog tåget till en anläggning långt bort. Eftersom jag hade bestämt mig för att söka s k vapenfri tjänst och berättade detta för någon på plats blev jag senare kallad till en psykolog i hemstaden. Det var ett eller två samtal, jag minns inte riktigt.
Vad som skulle bedömas var ens grad av pacifistisk övertygelse. Hur pass ovillig man verkligen var att ta till vapen mot en annan människa. Som jag minns det presenterades ett antal scenarier som inte var så olika det där rullande tåget. “En person hotar att döda dig/ett barn/din mormor och kommer att göra det, om du inte griper in. Du har ett gevär. Vad gör du?”
Eftersom jag faktiskt beviljades tjänsten förstår jag vilka svar psykologen fick. Hur resonemangen gick. Ärligt talat kan jag skämmas lite över detta idag. Men jag var ung, idealistisk och såhär i efterhand kan jag tycka att detta förfarande nästan var som ett kognitivt övergrepp. En liknande urvalsprocess vare sig behövs, eller existerar, längre.
Det gör inte killen som intervjuades heller.
I ungdomen “bäckrydist”. Över tid mera av en “helmersonist”. När det gäller krig och försvar, dvs. Om jag skulle ställas inför påfrestningar liknande dem som inlägget ovan mest behandlar vet jag inte riktigt var på skalan jag skulle kunna hamna.
Om sinnet rann över kunde kanske en “hegsethist” poppa upp. Dock inte på en ideologisk nivå ändå. Är inte där jag har mitt “center of gravity” som det heter. Trots allt.
/…/
Ps. Bilden överst dök upp när jag sökte på “christ with gun”. Ihop med ett par, tre dussin varianter på denna. Somliga ironiska, säkert. Men åtskilliga på fullt allvar. Ds.
Ps 2. Om min egen “teologiska” bakgrund skriver jag t ex här: “’Med två punkter mäter man avståndet till en stjärna’ | Spirituell triangulering”. Ds.
