Ibland får jag upp sådana här bilder på min mobil. De kommer från en av många grupper på sociala medier om mediumism, andekontakter, möjliga tecken och varsel. Det mesta som delas där är dock reklam för olika slags spåkonst. Tarot. Terapi och rådgivning för “HSP”-personer. Meddelanden som förmedlas till läsarna från “Änglarna” eller “Plejaderna”. Olika kurser på området som ska hållas.
Det är något med sådana här foton som är berörande, tycker jag. Ofta postas de ihop med en öppen, tillitsfull fråga. De får alltid svar. Det är många som ser och känner. Som upplever sig fånga upp något mer eller mindre dolt i bilderna. Antingen bara en förmimmelse av atmosfären eller en uttydning av ett visst ljusfenomen. En osalig ande som blivit kvar på platsen. En nära anhörig eller vän som önskar kontakt. Dessa kan inte sällan beskrivas såväl med ålder och kön, som vad de eventuellt vill fotografen.
De enstaka som dristar sig till att föreslå att ljusflimret bara är en reflex, en artefakt skapad i kamerans optik, etc, ropar oftast som i öknen.
Å ena sidan, nej, jag tror inte på sådant här. Att det finns någon substans i det. Utan att jag för den skull helt vill avvisa tanken om en metafysisk verklighet, själens fortlevnad, etc. För det gör jag inte. Kanske att skepticismen har med min egen bakgrund att göra. Kanske beror det på utbildning och yrke. Kanske beror det helt enkelt på att jag är man. Eller en mix av alltihopa.
Vadå “tror inte på det”? Å andra sidan. Kanske att dessa meningsutbyten i gruppen i själva verket är mera besläktat med sådant som musik, dans, naturupplevelser? Har ett värde på så vis. Som en sällskapslek? Ett glas vin i ett trevligt socialt sammanhang? Dvs något som kan förgylla vardagen.
I resultatdelen av en intervjustudie jag gjorde för en del år sedan skrev jag, i Slutordet
Det går inte att göra sig kvitt känslan av att när Freud (1927/2008) för snart hundra år sedan presenterade sin kritik av religionen så gjorde han detta utifrån en annan tid och en annan psykisk verklighet än vad vi har att leva i. Med sin förankring i en levande judisk kultur och med upplysningens vind i ryggen kunde han argumentera emot folks religiositet med en kraft som grundande sig i att han själv alltjämt ägde det slags sammanhang som nutidsmänniskan har berövats.
Kanske kan man se det utbredda intresset för sådant som reinkarnation och andekontakter som ett försök till ett slags självmedicinering eller som kosttillskott för ett upplevt eller hotande bristtillstånd. Något som då förmodligen kan vara såväl problematiskt, som harmlöst eller rentav adaptivt.
Och måste säga att jag tror ännu mera på detta idag.
Just den här gruppen (som är offentlig, varför jag tillåter mig att illustrera med collaget ovan) har drygt femton tusen medlemmar. Uppskattningsvis 90-95% av de som bidrar med material är kvinnor. Mitt intryck är att könsfördelning är likartad i andra besläktade fora.
Ja, att man försöker förstå detta intresse för vardagsmystik, det är en sak. Fanns en sociolog för hundra år sedan som redan då (eller om det var en profetia om vår tid, jag minns inte) beklagade sig över “av-mystifieringen” av vår tillvaro. Då kan man kanske se ett forum som detta rentav som en motståndsrörelse? Individer i behov av att “re-mystifiera” åtminstone sina egna liv.
Men varför så kvinnodominerat? För ett par månader sedan presenterade SIFO resultatet av en undersökning som handlade om vad svenska folket tänker och tror om “döden”? Också här utmärkte sig kvinnorna markant.
Det närmaste jag kommit en förklaring, en bidragande sådan åtminstone, skriver jag om där
Att kvinnor har “en känsla av fortsättning eller sammanhang” som generellt är svagare hos män?
Det finns något där.
Oavsett om man lever vidare efter döden eller ej, så förefaller det vara så som människor i alla tider och många kulturer trott och upplevt det. Kanske för att man ofta levt nära naturen där mycket går i cykler. Årstiderna, t ex. Att en fortsättning på det egna och närståendes liv då verkat rimlig? Att kvinnor idag i högre grad än män har en liknande förankring, via menstruation och barnafödande om inte annat, som gör att man är mera öppen för att livet kanske bara fortsätter?
Här är en tidigare text om ämnet andlighet och kvinnor