Visst behöver vi självinsikt, men till en början, om nu något ska bli gjort, behöver vi sakna det.
Ser en skämtbild, av Jan Stenmark. Påståendet ovan ihop med en bild av en man vid sitt staffli.
Tankarna spinner iväg. Det är klart detta måste vara sant och riktigt i olika skeden av livet. Practise makes the master. Självinsikt, förresten. Är kanske snarare en dos självkänsla, självtilltro, som ofta behövs för att komma igång.
Att försöka eller tro sig kunna hoppa över grundarbetet, att t ex underordna sig lärare och utbildning, har ofta en baksida. Brukar tänka på så kallade autodidakter inom bildkonsten. Klart att det finns individer med så stor diciplin, begåvning och förmåga till fruktbar självkritik – inte för lite och inte för mycket – att de lyckas driva på utvecklingen på egen hand. Men att många lätt tycks fastna i maner, göra sin grej, om och om igen. Och kanske klarar att försörja sig på detta och det är väl bra i så fall.
Men detta är ju inte riktigt vad Stenmarks bild säger. Kanske sant bådeoch.
Men det här med ”ung och dum”! Det är något så viktigt med det. Kom att tänka på ett favoritcitat som brukar tillskrivas Winston Churchill.
Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Den som inte blir blå när han är gammal har ingen hjärna.
Röd i betydelsen idealistisk, aktivistisk, vara beredd att ta strid för orättvisor, etc. Blå i betydelsen mer sansad och rationell. Jag brukar tänka på just aktivism. Att individer i tjugoåren som med hetta är beredda ta strid för vad de nu upplever är ”det goda” känns sällan illavarslande. Annorlunda med dem som kommit upp i medelåldern och uppvisar samma övertygelse och hetta. (Samtidigt som det så klart finns många underbara undantag på alla kanter från en så förenklad sanning.)
Visar sig att det inte alls var Churchill som sagt eller skrivit det där. Åtminstone inte i original. ChatGPT uppger att det är en fransk aforism, av en Guillaume Guizot på 1800‑talet, som därefter bara fått varianter i olika språk och politiska sammanhang. I original lyder den ungefär (översatt till engelska)
Not to be a Republican at twenty is proof of want of heart; to be one at thirty is proof of want of head.
Spelar mindre roll, eftersom det är klokt och sant. Men då kan jag i alla fall sluta påstå det är Winston Churchill. (Tydligen kallar forskarna detta fenomen, att ett citat tillskrivs en känd person för att ge det mera tyngd, för en ”Churchillian drift”.)
Kom på att detta har jag skrivit om och funderat kring tidigare. T ex i en text som jag kallade ”Mognadsfällan”. Utifrån ett långt citat av Jung. När jag nu letar reda på och läser texten är det mest ett resonemang hos psykoanalytikern och fas-teoretikern Erik Homburger Erikson som fastnar. Jag skrev den gången:
Tonåren, ungdomen. Att man då kan hålla på med tankar, teorier man ännu ”inte är myndig”. Vad menar han? Det har väl med detta som kallas prematurt att göra. Att något kommer för tidigt, förhastat. Innan grunden egentligen är lagd som de där tankarna eller attityderna ska vila på.
Förhållandet ung-gammal, som ovan, är centralt inom utvecklingspsykologin. Det kan också belysa fenomen och möjliga felskär inom nyandligheten. Har skrivit om specifikt detta i en text med snarlik rubrik: ”Mognadsfelslut”:
”Utveckling” är centralt i denna filosofi. Själens stora stegvisa evolution. Detta enstaka livet är bara en station på vägen. Inte mycket hinner hända, trots allt. Man inkarnerar som redan ”vuxen”, ikläder sig en bebiskropp och medvetandet bländas på något vis ned. […]
Men det verkar kunna få till följd att man får svårt att se vad som faktiskt händer under detta enstaka människoliv? Jag brukar tänka på detta som ”mognadsfelslut”.
Man upplever att man utvecklats i en mer universiell, andlig, metafysisk mening. Därav funnit frid. När man i själva verket mest blivit gammal.