Jag är inget speciellt Kjell Höglund-fan. Vill säga det med en gång. Jag vet inte mycket om hans bakgrund. Har inte tagit del av någon av de många dokumentärer, poddar eller artiklar som haft honom som föremål genom åren. Äger inga av hans skivor (jo, en, som nu ligger i källaren i en bunt med LP-skivor, tror jag) och har aldrig besökt en konsert där artisten själv eller någon av hans sentida adepter spelar låtarna. Jag kan nynna eller säga namnet på som mest några stycken.
Med detta sagt, så är jag mycket förtjust i hans musik. Som så många. Ibland letar jag fram ett klipp på YouTube och påminns om vilken särpräglad begåvning han är och har varit.
Men om en aspekt av fenomenet Kjell Höglund vet jag mer än de flesta. Faktiskt. Tänkte skriva något om det. Att ta upp detta för tjugo, trettio år sedan hade känts fel, beskäftigt och indiskret. Men jag tycker att det kan få passera nu. Det är en pusselbit.
Blir påmind om Kjell Höglund när jag ser reklamen för – ännu en – dokumentär som visst ska handla om honom:
En stilistisk sak! I valet mellan att skriva ”Höglund” och ”Kjell” – som omväxling till att använda hela namnet – kommer jag använda dopnamnet. Fastän det egentligen känns alltför familjärt. Men alternativet vore sämre.
Hösten 1984 klev jag av en buss ute på den danska landsbygden. Jag var på väg till ett spirituellt center som låg där. Hela vintern tillbringade jag med en grupp danskar, svenskar och en norrman. Drivande var några män (själv hade jag nyss fyllt arton) från Göteborg och Kjell Höglund var en i det gänget. Så han ingick trots allt i den mindre krets som hade status som lärare för oss andra. ”Trots allt”, eftersom han inte hade varit Kjell om han tagit sig an denna uppgift som vem som helst.
Ofta höll han sig på rummet. Skrev och komponerade, förmodar jag. Ett par gånger testade han sina låtar på oss andra. Minns att han vid ett tillfälle spelade en halvfärdig ”Créme De Cassis” (YouTube).
Foto: Viive Wellemets
Den vintern arbetade han på det som sedan blev skivan ”Hemlig kärlek” (1985).
Vi var alla där för att fördjupa oss i den danske mystikern Martinus Thomsen och hans esoteriska världsbild. Denna sida av Kjell är inte helt okänd. Det nämns här och var, t ex i boken ”Kjell Höglund och hans värld” (2024), av författaren, reportern och kompisen Anders Sundelin. Läser en recension av boken, där Kjells intresse för den danske mystikern refereras till ur boken.
Men man behöver nog ha varit på insidan av denna rörelse för att förstå vilken kontrast föreställningsvärlden – de försanthållanden som traderas och den profetiska framtidsvision som betraktas som bokstavligen sann – utgör till det man känner som Kjell Höglunds artisteri och personlighet.
Martinus tankesystem brukar sorteras under ”Västerländsk esoterik”, ihop med Teosofi, Antroposofi, osv. Ett ganska fundamentalistiskt sätt att se på tillvaron. Med omisskännlig atmosfär av förrförra sekelskiftet. Där det inte finns mycket plats för tolkning, egen gestaltning eller ”mystik”. Inte för inte brukar det propsas på att detta skulle vara en särskilt avancerad vetenskap. En ”andlig” vetenskap.
Jag tror nog att Kjell Höglund omfattar och har omfattat Martinus tankevärld med stort allvar och stor tillit. Detta kan man, om inte annat, ana från hans medverkan i en talkshow med Robert Aschberg kring 2006 där gästerna ombetts att ta med något de vill berätta om, en ”nyhet”. Och Kjell då tagit med ett band av Martinus Thomsens ”Livets bok/Det tredje testamentet”.
När det blir hans tur håller han upp boken och säger några respektfulla ord. När Aschberg börjar skämta om Thomsens anspråk på att ha skrivit fortsättningen på bibeln – och Thomas Di Leva fyller på med några svävande associationer – då tycks Kjell vilja retirera till att få vara fritänkaren, konstnären, Kjell Höglund.
I rörelsen runt Martinus Thomsens lära har han varit en verkligt udda fågel. Att Kjell i sitt inre lyckats att spänna över så mycket är beundransvärt. Hans konstnärliga gärning, många teman och strofer i hans texter, är också ett slags avglans eller transponering av ett djupt, seriöst intresse i denne danske mystiker.
Jag vill väga mina ord noga. Det jag skriver är inte avsett att reducera eller försöka förklara Kjell Höglund. Tvärtom, faktiskt. Kjell är ett lysande exempel på att det går att vara djupt förankrad, ”troende”, på ett specifikt tankesystem som egentligen inte lämnar så mycket till övers för egna tolkningar och ändå förbli levande. Ett slags kognitiv alkemi.
Efter den där vintern i Danmark träffade jag honom en gång till. Det hade gått något år. Jag jobbade på ett newage-center i Götgatsbacken och Kjell satt med gemensamma bekanta på en krog i närheten. Någon såg till att sammanföra oss. Kjell uttryckte uppskattning för ett häfte med egna texter som jag hade tryckt upp, vilket värmde.