Talibanerna har tagit över. Det gick snabbt. Jag lyfter upp ämnet så att det får en egen avdelning. Inte för det andliga, men psykologin. Vad ska man tro? De har hållit presskonferens, lovat mycket, verkar mer försonliga denna gång. Har de hunnit mogna?

Jag är en obotlig utvecklingsromantiker. Att man normalt blir en bättre, mer sansad människa med åren. Klart att det kan vara ett kompromissande, lite spel, för att försöka få omvärldens acceptans. Men det kan vara delvis ärligt känt och menat också. Man är alltjämt fundamentalist, men inte lika blint och hett som när man var ung koranskole-student (“taliban” betyder student har jag lärt mig). Man orkar inte bry sig på det viset längre, tänker längre, inte lika i nuet. Mindre idealist, mer pragmatiker? Men det får visa sig.

Om man ska ägna sig åt lite newage-nyandlighets-bashing. “Utveckling” är centralt i denna filosofi. Själens stora stegvisa evolution. Detta enstaka livet är bara en station på vägen. Inte mycket hinner hända, trots allt. Man inkarnerar som redan “vuxen”. Ikläder sig då en bebiskropp dock och medvetandet bländas ned på något vis.

Man kanske t o m håller öppet på att mamma tidigare varit ens partner eller pappa ens lillebror. Hur det nu är med detta, vad som är sant eller möjligt, eller ej, det säger jag inget om.

Men det verkar kunna få till följd att man får svårt att se vad som faktiskt händer under detta enstaka människoliv? Jag brukar tänka på detta som “mognadsfelslut”. Man kanske upplever att man utvecklats i en mer universiell, andlig, metafysisk mening. Därav funnit frid.

När man i själva verket mest blivit gammal.