Förr hette det yoga-skola, man skulle lära sig något, man var elev. Nu är man kund och det är en service man köper, precis som att man går och köper en manikyr. Yogan säljs som en service du köper för att orka befinna dig i kapitalisthjulet…”
Victoria Larsson, erfaren yoga-lärare, intervjuas i Aftonbladet.
På Facebook sorterar yoga under fitness.
Det går att förstå om, för seriöst lagda yoginis som Victoria Larsson, denna glidning blir något personligt. När själva fenomenet ”yoga” börjat förknippas med ytlighet, förställning, eller blott gymnastiska övningar.
Ett slags kulturell appropriering, som det så fint heter. Att man plockar de söta russinen ur en välbakad, mer komplex kaka. Att få förknippas med en vördnadsbjudande tradition, utan att behöva göra jobbet, så att säga. Som den med konstnärspretentioner som nöjer sig med att äga samma färglåda som Monet och ha satt på en basker.
(Läs gärna också denna text som tillkommit senare! Utifrån respons som ställt saker lite på huvudet för mig själv… Svensken som uppfann yoga | Pehr Henrik Ling )
Attribut förresten. Larsson lyfter buddhafigurer i yoga-studios, att man styr ut lokalerna så de ser ut som små tempel, vissa smycken som ska bäras, mm. Själv har jag besökt Google och kikat på outfits…
Byxorna saluförs med namn och beskrivningar som drar såväl åt det spirituella, som åt… Ja, vad man nu ska kalla det. Å ena sidan Lotus Yoga, Be you, Spiritual leopard. Butt Lift Yoga, å den andra.
Det finns dedikerade yogabyxor också för män. De har inte lika fantasieggande namn. Vet inte om det finns anatomiska skäl för detta, men en spaning är att dessa brallor ofta är mer loose, baggy.
Ska man våga sig på en tolkning, utifrån detta tendentiösa (men inte så värst ändå) urval, så är det hur det gamla vanliga bara reproduceras. Eller rent av förstärks? Kvinnor ska göra sig tilldragande, visa upp sina kroppar. Medan männen…
Ja, detta är ju intressant! Det ska tydligen vara ledigt. Som om de inte brydde sig. Som att de redan förverkligat yogans själva mål? Dvs överkommit sina egon och uppnått ”förening” med det översinnliga. De har svängt förbi studion mest för den goda sakens skull.
Män leder. Kvinnor följer och försöker.
Som sagt, det är lätt göra sig lustig över allt sådant här. Men som rubriken antyder ska min text också försöka att erbjuda en motbild. Från två olika vinklar:
Kan yogan i sig ha en effekt som inte utesluter att man även får lite hälsosam ”andlig” skolning? Även om man utför den i dyra byxor? Som åtminstone kan toucha vid sådant som yogan traditionellt har syftat till att fostra. Min egen erfarenhet är inte jättestor. Inskränker sig i stort sett till en kvällskurs i hatha yoga via något studieförbund i början av 80-talet.
Men baserat på andras vittnesmål och mina egna senare försök, så tror jag ändå det. Yoga kan ge styrka och smidighet, så klart. Men även hjälpa en att utveckla sådant som uthållighet och att kunna uthärda stillhet. Potentiellt hjälpa en att bli bättre på att lyssna till sig själv.
Att kropp och psyke sitter ihop må vara ett slitet påstående. Men kan ju vara sant för det. Att ”sträcka ut” förefaller att kunna fortplanta sig och ha en effekt på många nivåer. Yogan må ha trivialiserats, urvattnats, hos oss i Väst. Men kanske länkar en till något mer, större och sannare, trots allt. Det är inte bara vanlig gympa.
Och alternativet, att helt gå in i yogi-rollen (och ännu värre om man kan övertyga sig själv att man lyckats) vore faktiskt sämre. Psykologiskt sett. Ibland är lagom, kompromissen, att unna sig vara lite fåfäng t ex, inte så dumt. Rentav hälsosamt.
En utvikning, men jag tycker det passar ihop! Det finns en parallell till kvinnor i hijab som sminkar sig och delar bilder och tips med varandra.
Ibland dyker det upp skämtbilder om sådant. Att detta skulle vara hyckleri? Det är det inte alls. Det är snarare uttryck för livskraft, sundhet. Tänker jag. Hyckleri är att mästra andra om något som man själv inte kan eller vill, eller ens tycker att man behöver, leva upp till. Tack och lov om unga kvinnor som uppmanats täcka sig ändå försöker tänja på gränserna så gott det går. Snäva spirituella-kulturella normer som pålagts dem utifrån.
Också här vore alternativet sämre. Inom psykologin har man ett begrepp som kallas ”identifikation med aggressor”. För vissa fall av efterföljd, som inte grundar sig i egen fri övertygelse, vore detta sannolikt en passande analys.
Det var den första vinkeln. Den andra blir mer personlig…
Jo, på det spirituella området är det väl bra om man lyckas att behålla åtminstone ena benet i den vanliga världen. Att det är alltför lätt att installera sig eller försöka ta klivet in i en idealvärld helt och hållet.
Ska erkänna att den balansen inte varit enkel för mig själv. Har varit rättså vingligt. Det inser jag när jag ser tillbaka. Olika omständigheter har dock hjälpt mig på traven. Att ha blivit äldre inte minst. Så att jag idag känner mig någorlunda integrerad och tillfreds med mig själv. Men ändå.
Har reflekterat lite extra över detta på sistone. En gammal vän ska fylla jämt. Vi har känt varandra sedan vi båda var i tjugoårsåldern. Vi har delat det spirituella intresset och i honom har jag ett exempel (de är inte supervanliga) på någon som faktiskt lyckats att hålla den här balansen jag skriver om. Inte som en ansträngning, ambition. Men för att det är sådan han är, sådan han varit.
Nu när vi båda är i medelåldern kan jag – sett till vissa grundläggande egenskaper – ändå tycka att jag hunnit ifatt.
Men att det skulle behöva ta ett halvt liv.