Trump har på sitt sedvanligt ”sofistikerade sätt” uttryckt att: ”I will unleash hell over them… I will bomb them back to the stone age… I will bomb the shit out of ‘em.”
Tillbaka till stenåldern? För alla iranier? Det amerikanska imperiet fyller 250 år i år. Hur länge det kommer att överleva vet ingen. Det persiska imperiet har funnits i 7000 år. De äldsta boningarna är 10 000 år gamla. Persien har bidragit till innovationer inom teknologi, kultur, trädgårdskonst, poesi. statsförvaltning och bevattningssystem.
Ibland är det märkligt hur saker kommer i ens väg. Citatet ovan är kopierat från författaren och teologen Anders-Petter Sjödins hemsida på Facebook. Inlägget som citatet är hämtat ur berörde och stärkte mig i något jag precis gått och tänkt på. (Lite av varje faktiskt! Jag återkommer till det.)
Då och då på nyheterna hör man om en plats i Iran som heter Esfahan. Många bomber har släppts från luften. Finns/har visst funnits en anläggning för att anrika uran där. Den amerikanska piloten som heroiskt räddades härom dagen hade störtat i trakten? Ihop med Trumps beskrivning av motståndet som mötte räddningsexpeditionen, folk på marken som sköt upp mot räddningshelikoptrarna med vad de nu råkade ha i händerna – “everyone there is armed” (ungefär) – kunde man få bilden av ett luggslitet, halvt ruralt industriområde in the middle of nowhere befolkat av fundamentalistiska vildar?
Om det inte vore för jag har en vän som för många år sedan besökte just den platsen och lyriskt berättade om dess skönhet (och människorna han mötte, för den delen) skulle jag själv ha tänkt så.
Bilden högst upp är från detta Esfahan. Här diverse från Wikipedia, om staden och moskéområdet
Esfahan är en av Irans äldsta städer. Den omnämns av Ptolemaios under namnet Aspadana; ett annat äldre namn var Djaiy. Esfahan verkar ha varit en betydande stad under den muslimska tiden, tills den år 1387 ödelades av Timur Lenk. En ny blomstring inleddes efter att Abbas den store gjort staden till residensstad.
Esfahan ligger på stranden av floden Zayandeh Rud. […]
Shahmoskén, benämnd Imammoskén efter revolutionen 1979, är en moské i Esfahan i Iran. Den anses vara en av de vackraste moskéerna i världen och är registrerad som ett världsarv av UNESCO. Den ansluter till Naqsh-e Jahantorget, som är ett av världens största torg. Byggnationen av moskén började 1611 med entréportalen och “avslutades” med kupolen 1629…
Jag hade just läst en tänkvärd text av Victor Holm på Expressen Kultur: “Sveriges ‘kristna trend’ betyder mer än du tror” (5 april)
Det som ibland har kallats för en svensk kristen trend är i själva verket en av de mest avgörande intellektuella rörelserna i vår tid, en samling sinsemellan olika författare och tänkare som sedan decennier arbetat – oftast i motvind, men framgångsrikt som få andra – för att återställa vår förmåga att läsa och förstå de icke-sekulära delarna av världen. Alltså de största delarna. De flesta människorna.
Holms text är i högsta grad läsvärd. Han refererar till Joel Halldorf som i en nyutkommen bok hävdat att Sverige
är präglat av religionsanalfabetism. Bildade och skrivande människor kommer undan med att kunna noll om Bibeln och andra religioner, de är rentav tillåtna att (som jag en gång) kokettera med sin okunskap, vilket vore otänkbart om frågan gällde historia eller litteratur. Han förstår dock orsaken. Man trodde på sekulariseringens logik: ”Varför lägga tid på att försöka förstå något som snart skulle vara borta?”
Det som försvunnit är, med Halldorfs ord, dock snarare den religiösa läskunnigheten, vår gemensamma förmåga att nyanserat tala om, tolka och förstå så väl tron som sådan som religiösa urkunder och traditioner. Ett stort problem. När Trump och Putin flätar religion, tro och makt hjälper ju inte den sekulära arrogansen, den överlägsna föreställningen om troende som en sorts barn. Man måste förstå.
”Varför lägga tid på att försöka förstå något som snart skulle vara borta?”
Finns det inte något påfallande “svenskt” över detta? Påminns om situationen i svensk psykiatri, som jag skrev om härom dagen. Ensidigheten, den karska aningslösheten.
Inte heller tror jag att snäva riktlinjer för vad psykiatrin ska tillhandahålla bestäms pga att beslutsfattarna är elaka. Det är inte som när ett fabrikör av girighet väljer att sätta in sämre komponenter i sina produkter och ändå saluföra dem som “finaste kvalitet”.
Man begriper inte bättre, helt enkelt. Det område man beslutar över är så komplext att om man saknar egen erfarenhet av det förstår man inte. Man vet inte ens om att man inte vet. Detta är faktiskt mera rörande än upprörande.
Anders-Petter Sjödin igen. Inlägget jag läst handlar inte främst om USA-kritik. Det är ett reseminne från när han som 17-åring
