21-year-old Belgian goalkeeper Brent Stevens made his professional debut for Jong Genk just days after the heartbreaking loss of his father, who had died earlier that week. The match at RFC Liege’s ground began with a minute of silence in memory of his dad. […]
During the game he saved a penalty, and in a remarkable display of sportsmanship and empathy, the opposing Liege fans applauded and later embraced him, chanting his name and offering support despite being rivals…
Det går inte att hitta många sportreferat här på sidan. Men här kommer i alla fall ett. Ser ett videoklipp som jag försöker faktachecka. Man blir exponerad för alla möjliga fejkade historier och klipp på nätet nu för tiden ägnade att sätta fart på ens känsloliv. Antipati eller sympati. Människor som har kopierats in i komprometterande situationer, vilda djur som uppvisar orealistisk omsorg om arten människa, osv.
Historien som kameran fångar så bra verkar dock stämma. (Scenerna från matchen har även lagts upp på Youtube av flera, det verkar trovärdigt.) En ung målvakt som förlorat sin pappa dagarna innan han ska få göra debut. Räddar en straff. Han går runt målburen och möter motståndarlagets mest hängivna supportrar. Som inte verkar bry sig om den sumpade målchansen utan istället visar sin uppskattning för och omsorg om killen.
Rubriken ovan är slutklämmen av det som brukar kallas “Kärlekens lov” (och ibland “Kärlekens väg”) ur Bibeln. Första Korinthierbrevet 13:13. Paulus har åkt till Korinth för att försöka få anhängarna där att hålla sams. De har börjat tjaffsa om vem som har mest rätt om ditt och datt, vem som kan mest, är mest utvecklad, är bäst på att tala tungomål, etc. Sådant som trots allt är mindre viktigt, tycker Paulus. Som är underordnat detta som är större. Han förklarar
Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna ska försvinna, tungomålen ska tystna och kunskapen försvinna. Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna. […]
Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Vet inte vad som finns att tillägga eller hur detta ska kunna fördjupas? Stycket hör till de avsnitt i bibeln, ett par dussin kanske, som i själva verket är ett slags psyko-spirituella universalier. Omöjliga att värja sig emot.
Men kanske en reflexion kring detta med om “frälsning” sker på grund av ens gärningar eller om det är något som ges av nåd? Påminns om en sak jag läst att artisten Bono sagt när han blev intervjuad en gång. Jag letar reda på det
You see, at the center of all religions is the idea of Karma. You know, what you put out comes back to you: an eye for an eye, a tooth for a tooth, or in physics – in physical laws – every action is met by an equal and opposite one. It’s clear to me that Karma is at the very heart of the Universe. I’m absolutely sure of it.
And yet, along comes this idea called Grace to upend all that “as you reap, so will you sow” stuff. Grace defies reason and logic. Love interrupts, if you like, the consequences of your actions, which in my case is very good news indeed, because I’ve done a lot of stupid stuff.
Har då hamnat på en sida som heter “Experimental Theology” som fördjupat sig i intervjun.
För någon som inte är särskilt teologiskt bevandrad är detta förstås att ge sig ut på djupt vatten. Men så vitt jag förstått existerar dessa två parallellt inom kristenheten: gärningstron respektive nådetron. Personligen håller jag den senare för att vara en mera mogen form. Inte bara för att jag läst om James W Fowler och hans“Faith Development Theory”. Men det underlättar ju.
Folket i Korint är på väg att sjunka ned i ett slags spirituell materialism eller ytligt poängräknande och Paulus vill få dem att komma till sans.
Inom den esoteriska nyandligheten finns inte riktigt denna uppdelning. Denna typ av livsfilosofi, i likhet med åtskilligt inom den alternativa världen (dieter, medicin, kroppskultur, osv), påminner faktiskt mest av allt om en “gärningstro”. Individen “ärver sin salighet” – för att använda ett religiöst uttryck – via vad den gör. Vädrar man denna åsikt med anhängare möts man dock oftast av invändningar. Man kan vilja hänvisa till att Kosmos minsann är kärleksfullt och välordnat, etc.
Dock är upptagenheten vid att “göra det rätta” stor. Det handlar om att kvalificera sig för att få mera utvecklade förmågor och ett behagligt öde. Livet uppfattas, om inte som en kapplöpning, så åtminstone som en vandring mot allt högre och högre höjder. Från mera primitiva livsformer mot mera utvecklade sådana, och till sist fullkomning.
En kristen författare som försökt analysera skillnaden mellan kristet och “nyandligt”, skriver (Arlebrand, 1992)
I motsats till ockultismen presenterar kristendomen frälsningen som en gåva från Gud. I evangeliet spelar ordet nåd en central roll. Utan att människan förtjänar det har Gud skänkt henne den befrielse undan existentiell skuld och kaosmakter som hon så ivrigt söker.
Därför kunde aposteln Paulus skriva: ‘Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig’ (Ef 2:8-9) […]
Den esoteriska vägen handlar om att människan befriar sig själv. Evangeliet är budskapet om att Gud har befriat människan. Därför är ordet nåd så centralt i kristen tro.
Jag tar inte ställning till vilket synsätt som är ontologiskt mest korrekt. Om något nu är det. Det är psykologin bakom som är intressant. Vad den ena eller andra inställning kan tänkas“göra med en” så att säga?
Till sist något om vad som skedde där på fotbollsarenan i Belgien. Jag har inga illusioner om fotbollssupportrar. Efter matchen kanske man drog ihop ett slagsmål på parkeringen bakom arenan. Vad vet jag. Det som utspelade sig vid Brent Stevens målbur gör det hela isåfall bara mera ännu mera komplext.
Att vilja fightas för sitt lag är åtminstone passionerat. Man vill något, stöttar något. En koppling finns då sannolikt även till den mellanmänskliga, gränsöverskridande kärleken. Att kunna bry sig om. Att detta ändå öser ur samma källa?
Lycklig den som har en sådan källa.