Hörde ni värsta skandalen? SVT körde ett stort sångnummer med poängen att vi inte behöver några imamer eller synagogor – det behövs bara Mello. ”Jag tror på Mello – jajamen!” sjöng programledaren Hampus Nessvold. ”Det är min moské – jajamen!”
Haha, nä. Så var det ju förstås inte…
Läser en indignerad ledartext av Erik Helmerson i kristna tidningen Dagen: “Driver ni med Allah, imamer och moskéer i nästa Mello?” är rubriken. Liksom jag själv hade han noterat att skämten i andra delfinalen (7 februari) av Melodifestivalen haft en tydlig religiös prägel. Öppningsnumret med udden mot kristendom.
Senare i programmet en sketch med udden mot något som Helmerson uppfattat som “buddhism”. Eller förresten? Det är inte det inslaget (mer om detta nedan!) han syftar på, utan att “Buddha” nämns i förbigående i det inledande sångnumret
I öppningsnumret kom visserligen buddhismen snabbt och pliktskyldigt in på slutet, men något mindre risktagande är svårt att tänka sig. Få buddhistiska munkar lär tända eld på sig själva utanför SVT-huset, som i 1963 års kända protest mot förföljelser i Vietnam.
Det Erik Helmerson skriver om får mig att fundera. När jag själv såg öppningsnumret kände jag mig mest lite trött och oengagerad. Även om det var proffsigt, välskrivet och programledaren en överraskande skicklig scenartist, upplevde jag att numret inte riktigt passade in i formatet Melodifestivalen ändå. Att man gapade över för mycket.
Men att det är emot kristendomen – och då ett slags rusig, trosviss frikyrkokristendom med touch mera av nordamerikansk gospel-halleluja än en högmässa i Svenska kyrkan – som udden riktas, om kulten kring Melodifestivalen ska liknas vid religion, då den delvis tycks kunna tillfredsställa samma behov, det tycker jag inte är så märkligt ändå?
Men, som sagt, mitt i programmet kommer en längre sketch som visserligen börjar med att kameran zoomar in en buddhastaty, men som jag tycker riktar udden mera emot mainstream“nyandlighet” och ett mästare-lärjunge-upplägg. Detta inslag nämns inte i Heimersons text?
Christer Björkman sitter som en långhårig, västerländskt enlightened “guru” på ett lågt altare och har åsikter om de kvinnliga adepterna framför sig på golvet. Vilka som gjort framsteg i sin utveckling och inte.
Deltävling 2 (startar vid 48:45 min)
Om man vill parodiera andlighet så är det snyggast när detta görs så att säga “inifrån” ändå. Vi lever i ett samhälle som på många vis är genomsyrat av det kristna. Högtider som firas, talesätt, arkitektur. Det finns någon sociologisk-historisk anmärkning om hur de flesta av oss lever endast en eller två generationer bort från byliv och hårt kroppsarbete. Något liknande gäller väl för svenskens relation till kyrkan och kristendomen med.
Sketchen med Björkman tar sikte på samtida spiritualitet och på många vis en tidsanda med föreställningen om och ambitionerna till individuell optimering och självförverkligande. Detta som bildar som ett amalgam ihop med yoga, självhjälpslitteratur och utslagstävlingar på teve enligt Robinson-format, mm.
Själv hemfaller jag då och då till att parodiera eller karikera nyandligheten. Eftersom detta trots allt är den spirituella miljö, med dess manér, attribut och föreställningar, jag har haft omkring. Som är något välkänt och personligt för mig. Men när utomstående, en Mello-produktion eller för delen de kristna gör det, kan jag nog känna att de förlöjligar på ett mera osjysst eller tondövt vis. Eftersom det då kommerutifrån just.
Tänk så det kan vara.
Kristendomen skyggar numera för att upplevas superiora i förhållande till annan slags andlighet eller religion. Med undantag för “new age” och liknande då möjligen? Men så har det inte alltid varit. Apropå illustrationen överst.
Helmerson kommer själv in på detta mot slutet av sin text
Jag kan givetvis invändningen: ”kristna är ingen förtryckt minoritet i Sverige!” Det är kanske föga tröst för de kristna skolbarn som än en gång inser att deras tro, just deras, är legitim måltavla för satir till och med i SVT:s dyraste barnprogram. […]
Tills vidare får vi leva med den konstanta känslan för en kristen som växer upp i Sverige: Just oss kan man köra över, just våra religiösa känslor är ingenting att ta hänsyn till. Kanske är det en sorts botgöring för kyrkans tidigare synder.
Det där med barnen kommer åt mig. Där kan han ju ha en poäng faktiskt.