Ordet ‘tro’ kan stå för en speciell psykisk hållning inför vardagen och livet. Som lättare och mindre hotfullt infinner sig och kan berika den i vars sinne detta inte behöver trängas med uppfattningen att man har överlägsna och ‘vetenskapliga’ svar på mänsklighetens eviga, stora frågor.
Det finns en ‘materialistisk’, alltför trosviss typ av traditionell religiositet. Visst. Men en andlighet av denna kvalitet finns även representerad inom den esoteriska nyandligheten. Kanske att den rentav är vanligare där?
Det här blir ett långt inlägg. Som kommer att hoppa mellan olika saker. Det börjar med att jag läser en intervju med religionsprofessorn Joel Halldorf, där han bland mycket annat tar upp ett fenomen, en brist hos oss svenskar som han liknar vid religiös “analfabetism”. Detta ingår i ett resonemang om hur vi på grund av detta är rotlösa och extra påverkbara. Vi står sämre rustade för såväl att på ett nyanserat vis kunna uppskatta religionens plats i vår kultur, som att genomskåda när religionen skamlöst används som inslag i den politiska retoriken.
Och så skriver jag ett inlägg som nästan inte alls handlar om detta. Utan snarare tar fasta på att nyare andlighet ofta har en nedlåtande attityd till folk som beskriver sig som “troende”.
I den texten skriver jag bland annat det som blivit citatet i början av det här inlägget. Citatet följer på detta stycke
Det finns en liknelse med böcker som jag hört. Den naturvetenskaplige forskaren väger pärmarna, räknar sidor och bokstäver, men saknar förmågan att läsa. Han eller hon har inte fel. Men har inte förmågan att uppleva det som är själva vitsen med “en bok”. Det är som med små barn, eller en hund. De kanske tuggar på boken. Har på sitt vis behållning av den. Men det är åtminstone en annorlunda relation än vad många andra kan ha till böcker.
Den här metaforen har jag hört användas för att beskriva skillnaden mellan “en nyandlig person” och “en materialist”. Men det känns som att den även kunde användas för att beskriva den “nedbländning” av sinnet som lätt blir följden av ett esoteriskt-nyandligt studium? Att vissa aspekter – jag tänker inte främst på det religiösa utan på det egna psyket, det egna känslolivet – hamnar utom räckhåll och att vad många avser när de säger att de “tror” är något vida mera mångfacetterat än vad den esoteriske materialisten förknippar detta med.
Att det finns religiositet som är konkret och “enkel”. Men att sådant finns representerat även i inom s k esoterisk nyandlighet. Och så avrundar jag med en misstanke: “Kanske att den rentav är vanligare där?”
Vad menar jag med det? Att det är korrekt betvivlar jag inte. Men varför skulle det vara så?
Så drar jag mig till minnes en sak jag fått berättat för mig för länge sedan. En scen ur en bok av författaren Marianne Fredriksson (1927-2007). När jag frågar min gamle vän C om detaljer – för jag är säker på att det är från honom jag har det – minns han inte. Det har trots allt gått fyrtio år. Så jag laddar ned en app som ger tillgång till en massa e-böcker. Denna Fredriksson finns med och efter en stunds letande hittar jag det! Det är ur en bok som heter “Noreas saga”.
Själv har jag inte läst vare sig boken eller något av författaren, så jag kan inte ge hela sammanhanget, men det handlar åtminstone om ett barn som är ute i naturen tillsammans med sin mamma och har en stor naturupplevelse. Temat är skiftet från en förspråklig, mera magisk tillvaro, till ett liv där språket – på gott och ont – tagit över.
Barnet återser en varelse bland träden som det mött förut
I nästa stund fanns han där på klippblocket nära bergets fot och åter möttes deras ögon och hon blev han och han blev hon samtidigt som de båda blev ett med hela den oändliga tillvaron.
Också modern satt blick stilla. Till slut viskade hon: ‘Det är en vessla, Norea.’
I samma ögonblick var djuret borta och genom barnet gick en känsla av obestämd sorg. Modern hade sett, något annat var ändå inte möjligt. Men varför kallade hon Gud vessla? Och vad fanns det i ordet som tog fast glädjen och slog den i skärvor?
En stund senare bröt modern upp. ‘Här blir för varmt och obekvämt. Det här är ingen trivsam plats, sade hon.’ Då såg barnet sig om och stenarna hade slutat dansa.
Här måste jag få göra en utvikning. Marianne Fredriksson var stor under 1980-talet. Hon var ingen dussinförfattare. Det förstår jag bättre nu. Hon skrev sina böcker utifrån ett djupt och grundligt intresse för människans förhistoria och vår “andlighet”. I botten var hon journalist. 1974 kom hon till Svenska Dagbladet där hon startade upp “Idag-sidan”. Denna lite märkliga avdelning som finns kvar ännu idag. Wikipedia skriver att sidan var “banbrytande för sin tid genom en journalistik om psykologi, känslor och existentiella frågor”.
Tidningen Journalisten förärade Fredriksson och hennes skapelse en retrospektiv artikel för ett par år sedan: “Idagsidan fyller 50 – ‘Första artikelserien skapade chock'” (9 december 2024). Nuvarande chefredaktören, Maria Carling
kallar Idagsidan under Marianne Fredrikssons ledning ‘banbrytande’, en helt ny typ av journalistik tog sig in i dagspressen. Den skulle handla om mänsklig utveckling, samlevnad, sex, psykologi och annat som många tyckte hörde privatlivet till. ‘Det har kommit en rödstrumpa på redaktionen’ sade ledarsidan föraktfullt, på den manligt dominerade tidningen med mycket näringslivsnyheter och konservativ prägel.
– När hon lanserade den första artikelserien, Ont i själen, var det närmast chockartat. Läsarna älskade det från start. Det gjordes undersökningar som visade att läsare gick över till SvD från DN tack vare Idagsidan.
Detta var några år innan jag flyttade till Stockholm. Lärde känna C, som var förtjust i Marianne Fredriksson. Själv läste jag som så många andra vid den tiden snarare psykoanalytikern och författaren Alice Miller (1923-2010), med böcker som “Det självutplånande barnet”, “I begynnelsen var uppfostran” och “Du skall icke märka”.
När jag ögnar genom det långa förordet till “Noreas saga” slås jag av hur kunnig och påläst Fredriksson faktiskt var. Vilken folkbildningsinsats hon gjorde. Också med dessa böcker som fick en stor och bred läsekrets. (Sådant jag läste i det förordet har redan inspirerat till ett annat inlägg här i bloggen, om Sigmund Freud och “ockultismen”.)
Vilken tid det var!
Nu tillbaka till “språket”. Som i förlängningen så klart är nära besläktat med detta att vilja och tycka sig ha ord för saker och ting, “svar”. Och är det något den esoteriska nyandligheten upplever sig ha så är det just “svar på de eviga frågorna”.
Drar mig till minnes ett temanummer av tidskriften Nexus (även den ett 80-talsfenomen) om den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) och hans anhängare
Martinusvänner brukar varken basunera ut sig själva eller Martinus. Dock brukar man inte undgå att lägga märke till dem som är mycket inne i Martinus lära när man i något sammanhang diskuterar en djupare aspekt av livet. Då kan de plötsligt börja tala som som om de hade svaren till alla livets mysterier. Inte sällan talar de som om de verkligen visste hur det låg till. För har man läst sin Martinus så vet man.
Språket som verktyg och “frestelse”. Att ha kvar barnets upplevande hela livet vore inte så lyckat. Att ha ord för och svar på så mycket att det ursprungliga tillståndet blir mer eller mindre oåtkomligt låter inte heller optimalt. Att få ha tillgång till båda är något att bedja om.
Nu kommer vi in på ett område som nästan är intressantast av allt. Vad ska man kalla det? Att det går att differentiera mellan typer, “nivåer” av hur man förhåller sig till sitt religiösa-andliga intresse. En som skrivit om detta på djupet är teologen och utvecklingspsykologen James W Fowler som refereras till många gånger här på hemsidan.
Men jag ska försöka åskådliggöra problemet på ett mer hands-on och privat sätt! Kompis C och jag har känt varandra sedan tidiga tjugoåren. Vi har bl a delat ett intresse för nämnde mystikern Thomsen. Denne har funnits med. Vi har åtminstone längre tillbaka båda umgåtts i sådana kretsar.
C sa härom dagen, apropå mina skriverier och utfall mot den esoteriska nyandligheten (typ sådant som avhandlas i den här texten) att jag är underhållande men irrelevant. Detta på grund av att det i hög grad är mitt personliga dilemma jag orerar om, menar han. Att det är jag som är avvikande. Det är min egen brottning med att “ha svar på allt” det handlar om. Medan detta inte är ett problem för den stora gruppen esoteriker.
Medan jag länge haft upplevelsen att det faktiskt är C som skiljer ut sig. Åt det positiva hållet, alltså och tycker att jag har på fötterna för att kunna hävda detta.
Detta anknyter såväl till Fowler som till min egen forskning på området. I en intervjustudie jag gjorde för ett antal år sedan tyckte jag mig se olikheter i hur anhängare av just sådan andlighet förhåller sig till och gör bruk av dylika föreställningsvärldar.
Den text här på hemsidan som mest utförligt redogör för dessa fynd är denna
Översatt till eller tillämpat på vad det här inlägget handlar om: Anhängare av den esoteriska nyandlighet hävdar ofta att de “inte längre kan tro”. De har passerat detta stadium i sin andliga evolution och behöver nu svar och förklaringar som är intellektuella och logiska, en “andlig vetenskap”, dvs. Detta skrev jag om härom dagen.
Man tillhör en spjutspets i samhället, en grupp människor med högre kunskap, större insikt, som har kommit längre i sin andliga utveckling. (Hammer, 2004)
Min hypotes är att detta inte är en korrekt uppfattning. Åtminstone finns det andra faktorer som bättre kan förklara denna “oförmåga att tro”.
Kultur? Indoktrinering?
Jag vill prova tanken att gruppen “kristna” och gruppen “esoteriker” i grunden har samma kognitiva apparatur och förutsättningar. Inom respektive grupp finns likartade variationer mellan individer i gruppen. Att man upplever sig “inte kan tro” respektive “tror” är i själva verket en rättså ytlig variation. Den berör inte djupet.
Inom kristenheten uppmuntras att man ska “tro” och inom den esoteriska andligheten att man inte ska tro, man ska “förstå”. Inom kristenheten ses förmågan att tro som, ja, vad ska man kalla det: Att man tagit ett beslut? Alla kan ta detta steg, bara man ödmjukar sig, mobiliserar sin vilja. Medan inom nyare andligheten en oförmåga att tro ses som ett tecken på essentiell superioritet. Att man kommit längre i den andlig evolution som vi alla är inbegripna i.
För att koppla till Fowler och hans olika “mognadsnivåer” i förhållande till ett religiöst-andligt intresse. Detta fokus på “tro” eller “inte kunna tro” är inte ett pålitligt tecken eller prediktor för att man skulle befinna sig på “lägre” eller “högre” nivå. Gruppen “troende” och gruppen “kan inte tro” torde båda vara utspridda längs hela skalan. En konkret, oreflekterad “barnatro”, som exempel, har en direkt motsvarighet -sett till det som verkligen räknas – i den “icke-troende” gruppen, liksom de högre nivåerna har det likaså.
Sedan finns det vissa karaktäristika hos den esoteriska nyandligheten som gör att man frestas/pressas att faktiskt fungera på en lägre (mer oreflekterad, mindre öppen) nivå.
Det kanske går att illustrera såhär? Nä, förmodligen inte, men det är så nära jag kommer.
Ska läsas som att samtliga “fowlerska” nivåer är representerade i båda grupperna. De med den enklaste, mest konkreta och oreflekterade formen av spiritualitet. På andra kanten de med en mer mångbottnad sådan. Det är framför allt där i mitten det händer något intressant…
Fredriksson, M. (1983). Noreas saga. Wahlström & Widstrand.
