Många människor går runt med föreställningen att kristen tro är ett paket med en färdigfixad Gud, att han finns på samma sätt som en lampa finns. Det är ju nonsens.
Gud är en relation, en dimension, ett subjekt i allt som är. Det är därför vi bara med ett poetiskt eller mystikt förhållningssätt kan ana den sanning som ligger mer mellan bokstäverna än i dem.
Det finns en tankegång inom den esteriska nyandligheten som jag stegrar mig inför. Inte helt och hållet (för inte vet jag hur tillvaron är strukturerad, och esoteriken argumenterar väl för sin sak) men åtminstone delvis.
Hittar ett gammalt citat från en intervju när ärkebiskopen KG Hammar skulle sluta sin tjänst: “Bara KG igen” (SvD, 9 juli 2006). I samtalet har han reflekterat kring att jobbet som ärkebiskop blev så mycket svårare än vad han hade trott, med centralstyrning och krav på honom själv att ge tydliga direktiv. Han får frågan: “Och ändå har du aldrig gett de tvärsäkra svar som vi journalister vill ha?”
Det beror på vad frågorna gäller. Jag är tvärsäker i allt. Det är bara när det gäller Gud som jag är tvärsäker på att man inte ska vara alltför tydlig. Mina kritiker säger att jag är jätteotydlig men jag har varit otroligt tydlig med att Gud är bortom vårt språk, våra bilder och begrepp.
Citatet i början är från samma intervju.
Vad är det anhängare till den esoteriska andligheten hävdar som får mig att osäkra min psyko-spirituella revolver? Jo, att vad som skiljer dem från mer traditionellt religiösa skulle vara att de senare “fortfarande kan tro”, medan de själva ska ha förlorat denna förmåga. Närmare bestämt: De har passerat det stadium i själens evolution mot fullkomning då man måste nöja sig med att tro.
Vad man nu behöver är en förnuftsmässig analys av tillvaron. Vilken i stora drag ska ge på samma eviga frågor: Finns det en mening med livet? Varför drabbas till synes oskyldiga personer av hemska öden? Finns det ett liv efter döden? Osv.
Vad som gör mig skeptisk är två saker, som hänger samman. Båda handlar om att generalisera för mycket. Å ena kanten att man idealiserar sig själv och de sina, å den andra att man, inte demoniserar kanske men simplifierar. Kontrasten blir helt enkelt för stor. Man drar ut åt båda hållen.
Det finns säkert många för vilka “Jesu blodsoffer på korset”, hur vissa tankar och handlingar “leder direkt till Helvetet” eller det helt avgörande med “att säga ‘ja’ till Jesus” alltjämt är föreställningar som har en framskjuten och konkret betydelse i en tankevärld.
Ett exempel på, vad det verkar, konkret och “trosviss” kristenhet, är projektet “Brevlådemissionen”. En del sympatiserar. Andra – enskilda kristna såväl som hela församlingar – har faktiskt tackat nej till att medverka. För att de inte ställer upp på budskapet.
Men jag skulle gissa att en ganska stor grupp kristna, mer eller mindre, känner och tänker ungefär som förre ärkebiskopen. Att hur han formulerar sig inspirerar och faktiskt ger genklang i dem.
Sedan finns det kristna som tycker att KG Hammar varit teologiskt alltför flummig och oförarglig. Att han flirtat med de varmt kulturkristna eller “privatreligiösa”, osv.
Det må så vara.
Hur tänker jag då om de nyandliga och idealiseringen av den egna förmenta positionen? Inte för inte pratar man gärna om hur man själv behöver “andlig vetenskap”. Och kontrasterar detta mot t ex de “ärkekristna” föreställningarna ovan.
Men man missar liksom målet? Hur? Författaren och forskaren Olav Hammer skriver t ex om den esoteriskt-nyandliga föreställningen om återfödelse gång på gång tills att individen uppnår perfektion att
”[v]år tids reinkarnationstro är en utpräglad produkt av det moderna: optimistisk, individualistisk, trendkänslig och formulerad i ett språk som passar som hand i handske i en värld präglad av vetenskap och rationalitet” (Hammer, 1998).
Det är något med detta. Tidsandan. Man kan förundras över hur den esoteriska världsbilden i flera avseenden liknar “en tidskapsel” från ett tidigare århundrade. Därmed inte sagt att grundtankarna är fel. Det har jag ingen uppfattning om. Men att det är något med själva “inramningen” som kan kännas så främmande för det moderna sinnet.
Man tillhör en spjutspets i samhället, en grupp människor med högre kunskap, större insikt, som har kommit längre i sin andliga utveckling.
(Hammer, 2004)
I ryggen har filosofin och dess sympatisörer en oblyg, liksom postkolonial syn på individers och folks olikheteter. Hur att “inte kunna tro” är högre och mer utvecklat än att kunna det, t ex.
Vad nu detta “att kunna tro” egentligen handlar om? Vet man det? Vad det kan innebära, på djupet alltså, för en människa i det tjugoförsta århundradet?
Det finns en liknelse med böcker som jag hört. Den naturvetenskaplige forskaren väger pärmarna, räknar sidor och bokstäver, men saknar förmågan att läsa. Han eller hon har inte fel. Men har inte förmågan att uppleva det som är själva vitsen med “en bok”. Det är som med små barn, eller en hund. De kanske tuggar på boken. Har på sitt vis behållning av den. Men det är åtminstone en annorlunda relation än vad många andra kan ha till böcker.
Den här metaforen har jag hört användas för att beskriva skillnaden mellan “en nyandlig person” och “en materialist”. Men det känns som att den även kunde användas för att beskriva den “nedbländning” av sinnet som lätt blir följden av ett esoteriskt-nyandligt studium? Att vissa aspekter – jag tänker inte främst på det religiösa utan på det egna psyket, det egna känslolivet – hamnar utom räckhåll och att vad många avser när de säger att de “tror” är något vida mera mångfacetterat än vad den esoteriske materialisten förknippar detta med.
Det är så jag tänker på det. Ordet “tro” kan stå för en speciell psykisk hållning inför vardagen och livet. Som lättare och mindre hotfullt infinner sig och kan berika den i vars sinne detta inte behöver trängas med uppfattningen att man har överlägsna och “vetenskapliga” svar på mänsklighetens eviga, stora frågor.
Det finns en “materialistisk”, alltför trosviss typ av traditionell religiositet. Visst. Men en andlighet av denna kvalitet finns även representerad inom den esoteriska nyandligheten. Kanske att den rentav är vanligare där?
En som försökt kartlägga sådana faktiskt teologi-, ideologi- och filosofioberoende “nivåer” är psykologen James W Fowler.
[…]
