Efter att väldigt länge blundat för religionens komplexa – men fascinerande – påverkan på politiken börjar det gå upp för allt fler svenska analytiker att den spelar en roll. […]
“Nyligen frågade Carlson [Trumps Israelambassadör Mike] Huckabee i en intervju hur han ser på Guds löfte till Abraham om att ge denne och hans ättlingar allt land mellan Nilen och Eufrat (alltså ”i princip hela Mellanöstern”, påpekade Carlson). ”Det vore okej om de tog allt”, svarade Huckabee om dagens Israel.
Läser ett längre inlägg av Joel Halldorf i sociala medier. Han gör avstamp en artikel ur DN:“För att förstå det USA gör i Iran måste man börja i Bibeln”, av Gina Gustavsson (13 mars). Sparar detta.
Senare under dagen ögnar jag genom en annat likaså lång och tankerik text i sociala medier av kristdemokraten Jakob Forssmed. Sparar den också.
Utan att egentligen göra kopplingen.
Först så småningom går det upp för mig att Forssmeds text i högsta grad passar in i detta som jag börjat formulera mig om: “När politiker också är gudsmän”… För Forssmed är ju bådeoch han med? Men i kontrast till ledningsgarnityret i USA en jämförelsevis sansad, intellektuell kristen. Tänker jag.
I DN-artikeln porträtteras ett antal prominenta personer i Trumps närhet, förutom Huckabee
Pete Hegseth, USA:s ”krigsminister”, har skrivit böcker som ”American crusade” (2020) och ”The war on warriors” (2024). Hans stridslystna teologi hamnar lätt i skuggan av anklagelserna om sexövergrepp och alkoholism. Men Hegseth är inte bara någon ytlig tv-profil från Fox News med kass kvinnosyn och ett machobehov av att skryta om hur mycket han kan ta i bänkpress. Snarare liknar han många jihadister: en våldsam och gränslös person som pånyttföds som religiös fundamentalist.
Det reser också frågan om var vicepresident JD Vance – som likt Hegseth varit vilsen, men sedan konverterade till katolicismen och nu dessutom är gift med en hindu – står i allt detta. Än så länge har han varit påfallande tyst i denna inre Maga-strid.
Religion, religion, religion. Men av ett speciellt slag, trots allt. Läser Jakob Forssmeds fina minnesord över den tyske filosofen Jürgen Habermas (1929-2026)
Världen som vi känner den skakade till en smula när dödsbudet kom: den store tyske filosofen, som redan under sin livstid förvisso blev odödlig, har lämnat jordelivet.
Habermas bidrag handlar förstås främst om deliberativ teori och att det rationella och respektfulla samtalet mellan riktiga jämlikar lägger den bästa grunden för samhället, byggd på och med argumentets primat. Där politisk legitimitet skapas genom öppna, rationella samtal och argumentutbyte som – om metodmässigt rätt utfört – kan leda till bred konsensus och legitimitet. Ungefär. […]
[S]om kristdemokrat tilldrar sig hans utveckling de senare decennierna av hans liv ett särskilt intresse när Habermas gick då från sin tidiga hållning om vikten av sekularitet/rationalitet till att närma sig uppfattningen att värdesystem med ursprung i, eller som förvaltats av, religion kan ha stor betydelse för moderna samhällen och att tankesystem med religiöst ursprung utgör en ”reservoir of mening” som kan ge näring och språk till idéer om människans värdighet, jämlikhet mellan människor, omsorg om de svaga och universell etik. Idéer som annars riskerar att bli normativt utarmade.
Men slutsatserna är inte så långt ifrån varandra – värdighet, solidaritet, jämlikhet, demokrati osv – något som Habermas alltså såg i den senare delen av sitt liv när han pläderade för att ur religion etablerade värdesystem kan bära viktiga insikter och språk som moderna samhällen fortfarande behöver och drar nytta av.
Ärligt talat begriper jag inte mycket av texten. Jakob Forssmed tappar mig redan vid “deliberativ teori”. Men det spelar inte så stor roll. Jag säger som Tomas Di Leva när han i ett av Roberts Aschbergs program fick frågan om han läst en viss esoterisk-nyandlig författare: “Ja, invärtes”
Kunde rentav vara beredd överväga att lägga min röst på Kristdemokraterna bara jag visste att Forssmed skulle leda partiet.
