I sal 220 på Filosofiska institutionen på Uppsala universitet ska Guds existens bevisas. Det är ett grått rum som andas institution, lika kalt utsmyckat som en kalvinistisk kyrka. Det är här inne som tankarna tillåts virvla runt.
Längst fram sitter André Juthe med sitt axiomatiska gudsbevis, utskrivet på en ihophäftad papperskopia…
Läser en rapport, recension, eller vad man nu ska kalla det, i Dagen (24 februari). Artikelförfattaren bevistar ett seminarium där filosofen André Juthe, inför kollegorna, ska lägga fram sitt “axiologiska gudsbevis”.
Artikeln sätter in Juthes ansträngningar i ett historiskt sammanhang
Ja, hur bevisar man egentligen Guds existens? Går det ens att göra? Och handlar inte kristen tro snarare om att uppleva Gud, om att få en relation med Jesus?
Oavsett vad man tycker så har kristna teologer och filosofer i årtusenden laborerat med olika sorters gudsbevis, alltifrån ganska enkla iakttagelser om att vår värld inte kan ha tillkommit av en slump, till en mer filosofisk bevisföring utifrån logiska slutsatser.
Här finns exempelvis medeltidens stora teolog Thomas av Aquino, som på 1200-talet lade fram fem gudsbevis som diskuteras än i dag. Även när den franske filosofen René Descartes på 1600-talet lade grunden till den moderna filosofin så slängde han snabbt upp ett gudsbevis ur rockärmen. Efter sin berömda tes, cogito ergo sum (jag tänker, alltså är jag) var nästa steg att placera in sin egen existens i ett större sammanhang där han landade i att Gud måste finnas.
Gudsbevisen har kommit och gått, vissa har strimlats sönder medan andra har slipats till för mer perfektion. I mer modern tid är det amerikanska filosofer som Alvin Plantinga och William Craig Lane som håller fanan högt.
Ska erkänna att detta är ett område jag inte fördjupat mig i det minsta. Eller, jo, det har jag faktiskt. Den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) skriver om sådant. Just de delarna bläddrade jag dock gärna förbi när det begav sig. Men för inte så länge sedan påmindes jag om hans utläggningar när Maria Strömme, professor vid Uppsala universitet, var i ropet och jag gjorde då en jämförelse.
Men själva fenomenet, påtagligt intellektuella personer som har en visshet om Gud eller åtminstone är övertygade om ett ordnat, metafysiskt sammanhang, intresserar mig. Detta har som bekant en lång historia. Ovan i citatet nämns Thomas av Aquino och René Descartes. För en tid sen påmindes jag och skrev om några andra. (Det var i en text med den kryptiska titeln “Även en seende höna råkar käka en sten då och då?”)
Kepler, Newton & Brahe
Man kan läsa om hur Isaac Newton (1643-1727) faktiskt skrev mera om alkemi än om fysik, sökte “De vises sten”, försökte tolka Bibeln matematiskt och räkna ut världens slut.
Johannes Kepler (1571-1630), en av grundarna till modern astronomi, gjorde horoskop för att försörja sig, men också av övertygelse. Kepler såg astrologi som en meningsfull men ännu ofullständig vetenskap. Han trodde att planeternas banor följde en gudomlig harmoni.
Tycho Brahe (1546-1601) som kunde göra världens mest exakta observationer före teleskopet trodde samtidigt starkt på astrologi, gjorde horoskop åt kungar och letade samband mellan stjärnor och mänskliga öden. Det påstås att han möjliggjorde att man senare kunde verifiera “Keplers lagar” trots – eller tack vare – sitt esoteriska tänkande.
De intresserade sig för allt möjligt skumt och möjligen fruktlöst. Parallellt med att de tänkte stort, nytt och rätt. Sådant som hållit väl in i vår tid.
Så vad innebär då André Juthes “axiologiska gudsbevis”? Tidningen har satt ihop en faktaruta som jag kopierar över
Utan att ha någon egen bestämd uppfattning i frågan och inga vassa argument så kan jag undra om de smarta verkligen är så mycket smartare idag? Att kunna avvisa Gud och se som självklart att bevisbördan ska ligga på Juthe & Co?
Eller om det är något med vår tid ändå som spelar in.
Foto överst: ©️ Jacob Zetterman, Dagen
