Bland annat bär han en amerikansk flagga över ett automatgevär, en AR-15. Han har två korslagda musköter, några slagord från USA:s befrielsekrigstid och en symbol för det regemente där han tjänstgjorde.
På bröstet har han ett så kallat Jesusalemkors, ett stort kors omgivet av fyra mindre. Och på armen ett stridsrop från korstågens dagar: Deus vult – Gud vill det.
En ledartext av Erik Helmerson: “Jag skäms som kristen över vad USA gör i Guds namn” (Dagen, 11 mars) får tankarna att vandra iväg. Mot något jag satte på pränt igår eller förrgår om djupt grundad religiös fundamentalism. Och det där som är ändå är något annat, fastän det påminner om vartannat. Men vad är det då?
Och varför känner man som man gör? Skäms. Identifierar man sig som kristen kan det förstås upplevas extra mycket så. Men det räcker att vara “kulturkristen”. Det räcker förmodligen att vara en hyfsat privilegierad person uppvuxen i ett individualistiskt samhälle på planetens solsida.
Kommer att tänka på fotbollshuliganism. Individer som så klart har något slags sympati för sitt lag, men kan härja och gå på så de till slut råkar döda någon, bränna ned hela arenan eller blir portade för livet.
“Kulturell appropiering”, passar det in här? “Posörer”? Det där man brukar säga om “lånta fjädrar”?
Nä, jag famlar. Men det är något som inte stämmer med Pete Hegseth, USA:s självbetitlade “krigsminister”. (Eller om man faktiskt bytt namn på ämbetet? Det kanske man har förresten.)
Vad ser den som hör Trumpregimens korstågsretorik? En narrspegel av de muslimska fanatiker som predikar jihad.
“Narrspegel”?
Helmerson refererar en uppgift som kommit från organisationen Military religious freedom foundation.
De berättade om cirka 200 fall där amerikanska soldater slagit larm: deras befäl har deklarerat att kriget mot Iran är en del av Guds plan, att Donald Trump blivit smord av Jesus, att allt står i Uppenbarelseboken och att det är en del av Armageddon och Kristi återkomst.
Gissar det finns befäl som är rediga kristna fundamentalister. (Hur många “befäl” kan det finnas i en befolkning på trehundra sisådär miljoner. Ett par hundra tusen?) Som tror på detta helt och fullt. Knasbollar, men åtminstone genuina sådana. Det finns, vad jag gissar, en rungande majoritet av USA:s soldater, kristna eller ej, som tycker detta är rena galimatias. Kanske får dem att tappa motivationen att göra något alls.
(Minns från momentet Gruppsykologi under min utbildning, att när man obducerat befäl som dött i strid under Vietnamkriget, var det många som var skjutna i ryggen. För att de inte riktigt hade truppen “med sig” när de propsade på att man skulle störta in i snåren, kan man tänka.)
Och så finns det Pete Hegseth och hans likar.
