If Iran does anything that stops the flow of oil within the Strait of Hormuz, they will be hit by the United States of America TWENTY TIMES HARDER than they have been hit thus far.
We will take out easily destroyable targets that will make it virtually impossible for Iran to ever be built back as a nation again — Death, Fire, and Fury will reign upon them.
Vissa saker fastnar. Som en lektion i psykologi för många år sedan där föreläsaren pratade om friskt och sjukt och refererade till forskning på självmordsbombare som visat att dessa i psykiatrisk mening oftast inte är mera sjuka än folk i allmänhet.
Har tänkt på detta ibland. Och senaste dagarna har det dykt upp i minnet igen. Ser en notis om en kvinna i Libanon som uttrycker att hon är beredd att skicka sin 10-årige son att slåss som soldat för Hizbollah (Aftonbladet, 10 mars).
34-årige Samah från Dahiyeh i södra Beirut röker vattenpipa sittandes på välordnade madrasser i sitt svarta tält. Hon är förtvivlad och bestämd på samma gång. […]
Hennes man är kvar i Dahiyeh, trots att alla uppmanats att fly. Hela området är en ”röd zon”, där bomber kan falla när som helst, var som helst. Vi ska bli varse om det.
– Om han dör blir jag stolt. Det är början på något större och bättre för honom.
Sameh hävdar att hennes familj inte tillhör Hizbollah men hon hyllar rörelsen som hon säger bryr sig mer om folket än vad regeringen gör.
– Utan motståndet skulle Israel redan varit i Beirut. Om de skulle be mig att skicka min son till kriget skulle jag inte tveka, säger Sameh.
Sonen Ali är 10 år. Hon säger att det vore en ära att få skicka honom till kriget, att det är det minsta hon kan göra för sitt land. Trots farorna det skulle innebära.
– För oss är vårt land vår stolthet, tänkt om någon kom och ville ta ditt hus. Skulle inte du slåss mot inkräktarna då, frågar hon.
– Att erbjuda min son för att försvara oss är ett lågt pris att betala.
Inte vet jag om den historien är korrekt, eller blott propaganda. Men liknande saker har man ju hört.
Ser kommentarer här och var om att USA skulle vara samma skrot och korn som Iran. Donald Trump pratar med tordönsstämma: Gör det, gör det, annars, osv (som citatet överst).
Trumps inlägg på sitt eget Truth Social i förrgår (ngt förkortat)
Trump & Co skulle vara same-same som de mest hårdföra och övertygade religiösa fundamentalister i Iran.
Men jag tror att detta är en missbedömning. Man går för mycket på det yttre. Det finns säkert äkta fundamentalism i kristna kretsar i USA. Som ser kriget mot Iran som ett “heligt krig”, en “slutstrid”, etc. Att deras gud har välsignat missilerna, osv. Som möjligen vore beredda att själva gå i döden för denna upplevt goda sak.
Donald Trumps “fundamentalism” är av ett annat slag. Den är mera individualistisk och intrapsykisk. Har inget högre syfte än mer eller mindre omedelbar tillfredsställelse eller mättelse. Han går igång på dominansen, retoriken, berusningen. Knappast mera än så. Hans kraft har en annan “motor” och är ärligt talat mycket bräckligare än vad man vanligtvis tänker på med fundamentalism. Den stiger knappast ur en verklig omsorg om t ex landet han är president för. Dvs något slags djup patriotism. Definitivt inte heller ur en verklig religiös övertygelse.
Först tänkte jag rubricera inlägget “Sjuk vs frisk fundamentalism”, osv. Vad kan då tänkas ligga bakom “vanlig” religiös fundamentalism? Jag är vare sig statsvetare, religionshistoriker eller Mellanöstern-expert. Sådant som utbildningsnivå, tradition, indoktrinering, grupptryck, identitet? Djup religiös övertygelse. Men att detta alltså inte nödvändigtvis är “sjukt” i psykiatrisk mening. Min gissning är faktiskt att de flesta “fundamentalister” som sett enbart till sin benhårda övertygelse kan tyckas så avvikande eller annorlunda, på de flesta andra psykologiska parametrar skulle visa sig vara som folk är mest.
Men där en helhetsbedömning av Donald Trump torde ge ett annat utfall.
