Jag vill väga mina ord noga. Det jag skriver är inte avsett att reducera eller försöka förklara Kjell Höglund. Tvärtom, faktiskt. Kjell är ett lysande exempel på att det går att vara djupt förankrad, ’troende’, på ett specifikt tankesystem som egentligen inte lämnar så mycket till övers för egna tolkningar och ändå förbli levande. Ett slags kognitiv alkemi.
Så skrev jag i en text om Kjell Höglund i somras. Vad som fick mig att tänka på honom då var en notis jag sett om en färsk radio-dokumentär.
Annars har det inte varit så ofta. I våra kretsar är man dock stolta över att känna, ha känt eller åtminstone känna till Höglund och den uppmärksamhet han får i det offentliga delas gärna. Så fastän det gått fyrtio år sedan Kjell och jag träffades senast, kort efter vi tillbringat en vinter ihop på norra Själland, har han sannolikt varit mera närvarande i mitt medvetande än hos folk i allmänhet förstås.
Senaste veckorna har dock nyheter om Höglund varit svåra att undvika. Att han valts in i Swedish Music Hall of Fame. Detta är stort i media.
Nu hör en person ur bekantskapskretsen av sig och har invändningar emot dels hur jag i min text beskrivit det esoteriska tankesystem vi alla tre intresserat oss för, dels – längre in i det samtal som följer – på att jag i min text karaktäriserat Höglund som någon som ägnar sig åt ”kognitiv alkemi”. Detta upplevs av min bekant som
”ett intressant nytillskott på ord som är avsedda att förringa”
Vilket jag svarar på. Att det faktiskt var det vackraste jag kunde finna på för beskriva denna sällsynta förmåga som Kjell Höglund verkar ha och har haft.
Ska i denna text försöka fördjupa vad jag menar med detta.
För ett antal år sedan gjorde jag en intervjustudie i gränslandet mellan psykologi och nyare andlighet. Resultatet av denna studie föll ut i tre grupper av anhängare. Väldigt kondenserat: Grupp 1 är sjuka redan i förväg, grupp 2 blir i lägre eller högre grad sjuka av att umgås med den nyandliga tankevärlden, medan grupp 3 beskrev jag som en skara individer
som förefaller att ha ett dynamiskt och hälsosamt förhållande till sitt intresse. Det kan mycket väl finnas en fascination och övertygelse om det nyandliga tankesystemets riktighet eller värde, men individen lyckas att metabolisera det hela utan att en lockelse till förenkling får överhanden.
Hon eller han tycker om att reflektera kring ett omedvetet, verkar inte ha någon större brådska med sin andliga evolution och är påfallande tolerant för det imperfekta hos såväl sig själv som hos andra och hos världen i stort.
De sistnämnda blir inte sjuka (och med ”sjuk” avses vad som kan beskrivas så utifrån en psykoanalytisk referensram, inte något som nödvändigtvis uppfyller kriterier för en diagnos i psykiatrin). Om något vitaliseras de. Om inte annat så för att det är en rikedom att ha bredare horisont, fler levande hypoteser om detta som ingen eller ytterst få ändå tycks veta vad det går ut på (Livet, alltså) snarare än smalare och färre.
Flera av de artiklar som handlar om Höglunds senaste utnämning försöker så klart fånga dennes egenart. Inte lätt. Kanske överskuggas den pågående rapporteringen av själva prisets bredd och grandeur, dels av att artisten ska beskrivas i så hög grad utifrån sina bedrifter.
Jag tycker dock att Hall of Fame-juryn fått till det riktigt fint:
Här är en kort video man lagt ut på Facebook där pristagaren på ett mycket ”höglundskt” vis säger vad han tänker om att just han fått priset
En annat text som fick med mycket var denna av Martin Aagard (Aftonbladet, 8 augusti 2020) efter att Kjell Höglund tilldelats Cornelispriset
Din okuvliga livsglädje kan få en att misstänka att du är frälst?
Det är jag ju på sätt och vis. Jag har alltid trott pả Gud. Jag är en religiös människa.
Hur ser din religion ut?
Det är väl något pảhittat tjofsanhejsan.
Mina skriverier om Kjell Höglund kan påminna om ett idolporträtt. Men så är inte riktigt fallet. Jag vet egentligen för lite om honom. Dock extrapolerar jag utifrån ditt och datt och upplever då att han representerar en sofistikerad och rättså sällsynt personlighetstyp.
Det är snarare denna, om något, som jag idealiserar.
Ps. Extramaterial för den som har lust: ”Att hantera det paradoxala.” Texten tillkom för över tio år sedan. Kan inte rekommendera mer än typ första två decimetrarna, även om det finns avsnitt i hela texten, inklippta citat från andra inte minst, som fortfarande är centrala. (För mig personligen har teologen och utvecklingspsykologen James W. Fowler betytt mycket.)
Bl a skriver jag i inledningen om en individ för vilken det paradoxala
rentav blir en näringskälla, vad som gör livet värt att leva (litteratur, konst och musik t ex, såväl som en hunger efter en mera krävande andlighet) och något man söker sig till, ett objekt för förundran. […]
Relativt oberörd av det mångtydiga, tar förekomsten av sådant såväl som hur man kan förhålla sig, som något naturligt.
Här är det möjligt att gå och tugga tuggummi samtidigt, så att säga.