Det är en fin gräns mot tankeoreda, galenskap. Där allt kan verka mixa och fungera ihop? Men då är väl oftast funktionen nedsatt i och för sig.
Kommer tänka på en sak jag läste en gång. Ien bok om grafologi, dvs hur någons personlighet röjer sig i handstilen, var det bestämt? Författaren nämnde vissa tecken, kommer inte ihåg vilka precis, dock att de var ovanliga. De visade på en sällsynt begåvning för att kunna se saker från olika vinklar, en sorts rörlighet i sinnet. Men kunde även tyda på en personlighet som hade en tendens att “löpa kompassen runt”, dvs något inte så funktionellt.
Att kunna hantera, uthärda, rentav dra näring ur det paradoxala hör hit också? Och personlig utveckling, självkännedom. Vad som nu driver på sådant. Kommer att tänka på James W Fowler som forskat på nivåer/typer av “faith”. Här är en fin beskrivning jag sparat, från en Conn, om ett av de högre stadierna:
“Unusual before mid-life, Stage 5 knows the sacrament of defeat and the reality of irrevocable commitments and acts. What the previous stage struggled to clarify, in terms of boundaries of self and outlook, this stage now makes porous and permeable. Alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites in mind and experience.”
Paradoxalt eller motsägelsefullt på riktigt? Jag tänker att det motsägelsefulla i paradoxen är skenbart. Men att det liksom behövs ett speciellt psykoemotionellt “enzym” för att bryta ned så att det är möjligt att hämta näring ur den.