Till sist kan också noteras att den kanske tyngsta invändningen mot den här sortens försök att stämpla människonaturen som antingen god eller ond är filosofisk (och Gunnar Ekelöfsk): nämligen att de blundar för den dialektik som finns mellan gott och ont och inte ser att de båda faktiskt är beroende av och förutsätter varandra.
Läser en recension av idehistorikern Jan Häll i Kyrkans tidning (10 december 2020). Den har några år på nacken. Boken han läst är en argumentation för människans inneboende godhet, av historikern Rutger Bregman och heter I grunden god – En optimistisk historia om människans natur (2020).
Recensionen har fått titeln Medryckande men lättviktigt om människans inneboende godhet.
Från folkpsykologin och utifrån levd erfarenhet, sunt förnuft, kan man lära att ”kärlek och hat ligger nära varandra”. Hos Sigmund Freud och hans följare inom psykoanalysen, så vitt jag begripit, är detta rentav en källåder. Att båda affekterna ändå handlar om att man vill den andre något. Personen har i båda fallen fått en relativt stor plats i psyket. Han eller hon angår en.
Inom psykoanalytisk teori talas även om hur det Omedvetna, de djupaste lagren i ens väsen, inte ens känner till negationer. ”Jag tycker om dig” och ”Jag tycker inte om dig” utgår från samma plats i psyket, så att säga. Skillnaden är inte jättestor.
Bregman pressar ofta materialet och förleds att se allting dualistiskt: är någonting inte ont måste det vara gott – när det troligaste i stället torde vara att det är både och.
Häll refererar med uppskattning till den svenske socialpsykologen Johan Asplund, som recensenten menar mer djuplodande förmått analysera ett par av de exempel Rutger Bregman anför.
Denne har jag bara läst en bok av, för många år sedan, men som satte spår: ”Det sociala livets elementära former” (1987).
Asplund argumenterar i den boken för något han kallar ”social responsivitet” som det centrala för oss människor, det som fyller våra relationer och liv med vitalitet och mening. Som jag minns det är detta något som kan inkludera såväl kärlek som hat. Ligger bortom sådant.
Ja, frågan är om inte motsatsen till kärlek snarare är det att vara oberörd, indifferent inför någon eller något?
Inom nutida andlighet och, ja, detta kanske går att utsträcka till nutida tänkande rentav (men det är något för sociologer att bekräfta) hävdas dock gärna att kärlek och hat skulle befinna sig i varsin ände av en skala. Att de är motsatser. Det ena hör framtiden till, det andra är något vi ska utvecklas bort från. Den förra känslan utmärker en utvecklad, god människa, den senare en dålig.
Ibland tänker jag metaforiskt på detta idealiserade tillstånd som ”autistisk frid”. Fastän det sannolikt har lite eller inget med den neuropsykiatriska funktionsvariationen att göra. (Samtidigt utesluter jag inte att denna senare subgrupp är överrepresenterad bland dem som kan uthärda t ex en 30-dagars meditationretreat där man inte pratar med varandra.)
Det är något viktigt med det här! Det handlar om hur man tecknar kartan för mänskligt liv, som i sin tur ska hjälpa en att orientera sig. Det blir en sned och vind projektion av vår värld.
Svårt att förstå hur det kunnat bli såhär. Alla som har barn omkring sig, eller själva varit ett och har denna erfarenhet i något så när gott minne, borde kunna se att det är något som inte stämmer?
Här kommer en berättelse ur verkliga livet: I förmiddags skulle jag till mataffären på andra sidan av gatan. Min lilla dotter accepterade att inte få gå med, bara om jag lovade att vinka till henne i fönstret. Okej. Men när jag kom till andra sidan och vände mig om syntes hon inte till. Jag stod där och vinkade ändå, för säkerhets skull.
Väl hemma fick jag ovett. Jag försvarade mig, att vi måste ha missförstått varandra? Hon grät och skrek: ”Nej, du vinkade inte! INTE!!” och bonkade mig i magen.
For the record: Fram till detta intermezzo och inte långt efteråt ändå (när hon lugnat sig och det kommit fram att kanske, kanske hade hon varit på toaletten istället) var det den andra affekten som övervägde. Inte för att hon då åkt fram och tillbaka på någon sorts ”skala” som är värd att teoretiseras om? Det var hon. Det var vi. Hela tiden.
Meningen som följer på citatet i början, som även avslutar Jan Hälls recension, lyder: ”Vilket förstås inte utesluter att det finns ett absolut gott bortom dem.”
Kanske är sant det med.
Samtidigt, till sist: Det går att idyllisera kring godhet och kärlek. Men det är klart att man inte heller bör göra detta med aggression eller destruktivitet. Man kan gå vilse i det förra, ett på sätt och vis omänskligt ideal. Samtidigt som det finns individer och därmed även deras nära relationer som riskerar att slitas sönder av det senare.
Jag utesluter inte heller, hypotetiskt, att den nyare andligheten kan ha korn på något sant och riktigt: Att vi människor är på väg någonstans. Att på sikt dynamiken mellan ljus och mörker, vår vitalitet, kommer att vara annorlunda beskaffad.
Ps. Bilden högst upp: ”Dymaxionkartan är en projektion av en världskarta på ytan av en ikosaeder, som kan vikas ut och tillplattas till två dimensioner.” Ds.