Redan innan båten nått fram känner vi lukten. Den är frän, som i ett hönshus. Vi rundar sista udden, och den klarblå himlen förmörkas när 800 skarvar lyfter från det lilla skäret. […]
Genom kikare studerar vi kolonin: avlövade trädkronor fulla av stora risbon. Svarta siluetter i givakt, döende träd, kala klippor sprejade med vit spillning. Det ser inte naturligt ut; djur ska inte skada sin miljö.
Makligt glider båten fram mellan stora och mindre öar. Genom båtens panoramafönster på femte våningen har man bra utsikt. Vackra hus, på lagom avstånd från varandra. Bryggor för lata veckor. Små gröna mossiga nästen och karga skär som försiktigt reser sina hjässor över vattenytan. Man liksom svajpar sig fram. Skärgården är nästan monoton i all sin idylliskhet.
Och så plötsligt. Vad är det där? En ö som mest ser ut som ett skelett, en monokrom sophög. En utbrunnen eld. Bara förkolnad ved och aska verkar finnas kvar.
En skarvkoloni.
Efter en stund börjar jag söka svar. Hamnar på en femton år gammal artikel i Forskning & Framsteg. Även om texten startar i dystopisk anda (citatet ovan) så utvecklar den sig till en nyanserad rapport om skarvens liv och leverne. Allt är inte elände. Även om dessa fågelkolonier förvandlar sin utvalda ö till ett nedbajsat kalhygge. Så snart de dragit vidare kan ön börja blomstra igen och dra nytta av all kvarlämnad spillning.
Ungefär så.
Bilden ovan är lånad från en läsvärd artikel av skribenten och fotografen Arne Berneklint. Ett vältaligt försvar av detta så hatade fjäderfä. Han citerar även konstnären Gunnar Bruzevitz, som lovsjungit skarvens yttre apparans:
Vad gör jag av detta? Som kan ha någon relevans för den här bloggen. Först och främst hur välgörande det ofta är med kunskap. Att få möjlighet slippa från sina impulsiva och inte sällan oinformerade uppfattningar. Bli mer nyanserad. Det är slitsamt att vara dum. Förutom att man kan göra livet onödigt surt för sin omgivning så klart.
Mina tankar sticker iväg åt två olika håll. Dels kommer jag att tänka på skillnaden på religionsvetare och psykologer i hur man bedömer sekter, kulter. De förra är ofta naivt förtjusta i mångfald och egenheter, kan jag tycka. Att typ stöta på och få namnge en ny svampart. (”Kristendomen började också som en rättså extrem sekt.”) Medan psykologer ser mer till annat. Vad sammanslutningen gör eller riskerar att göra med människor.
Dels kommer jag att tänka på kärlek. Hur i praktiken vilken människoöde – eller djur – som helst, om man ägnar det tid och uppmärksamhet, kommer att omfattas med större förståelse och försonlighet. Det finns säkert experter till och med på fästingar som kunde beskriva dem på ett liknade vis som Bruzevitz eller Berneklint ovan. Vilja ta dem i försvar, plädera för deras rätt att finnas. Att de gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar, osv.
Det är vägen att gå, trots allt. Den smala.