Like anyone else, autistic people should be able to shape their own lives — and help to shape our shared future. They bring talents, perspectives and contributions that make the world a better place.
Det är António Guterres, FN:s generalsekreterare, som skriver så med anledning av att idag är det den s k “Världsautismdagen”.
Här är en koncentrerad och fin beskrivning hur det kan vara att ha autism. Freja är 10, men jag gissar det upplevs på nästan samma vis om man är äldre
Ibland, när jag håller på med nåt kul, blir jag så fokuserad på det, att jag inte hör när folk pratar med mig, säger Freja Melander.
Jag är så fokuserad på det jag gör. Det kan vara jättelätt att fokusera på en sak i taget. Men att ta in många saker samtidigt, kan vara supersvårt.
Om jag leker med många, två eller tre, så kan det bli väldigt rörigt. Och jag klarar inte av det… Alla kommer med förslag, och till slut skriker bara alla och det blir helt ”ooaa”… Det går så klart bättre ibland, men det är lättare att leka med bara en.
I den korta intervjun med Freja står det också att Världsautismdagen ska vara “ett tillfälle att visa de unika begåvningar och förmågor som finns hos personer med autism”. Ihop med Guterres ord ovan, om hur personer med autistisk läggning bör få samhällets stöd så att de i sin tur kan “help to shape our shared future” är det underförstått att det hos dessa individer skulle kunna finnas kvalitéer som vi någorlunda neurotypiska gör klokt i att ta till vara. Alltså inte bara på ett medlidsamt vis försöka ha tålamod med.
I skallen dyker filmen jag såg och skrev om i förrgår upp igen: “Nunnan – 25 år i kloster”? Vad om något alls har det gemensamt? Kanske kommer på det…
Det autistiska sättet att ta in och göra reda i livet kan finnas ihop med många olika slags begränsningar. Detta är inte ovanligt. Men när jag tänker på det handlar det om det specifikt autistiska. Ungefär så som Freja Melander punktar upp det: Att ha lättare att fokusera på en uppgift eller en person i taget. Och inte sällan då att man har en synnerligen god förmåga till just detta.
Autismen är inte heller en “monolitisk” åkomma som blodförgiftning eller benbrott. Lätt att diagnosticera. Ett och detsamma för alla. Det är på ett “spektrum” som man säger. Det betyder att i ena änden är det så pass markant att det är tydligt handikappande. Samtidigt som i andra änden det autistiska fungerandet och upplevandet förtonar sig över i vad som bättre beskrivs som individuell “läggning”. Vi människor kan ju vara väldigt olika. En del har lite lättare eller svårare för somligt. Andra har det med annat.
Vi människor är “sociala djur” brukar man säga. Måna om att få höra till, skräck för att bli exkluderade. Inte konstigt då att en stor del av vår tankekapacitet och uppmärksamhet är riktat ditåt. Läste någonstans om hur många procent av medvetandekapaciteten som är allokerad till att fungera i och upprätthålla kontakten med vår “flock”. Minns inte numret, men det var högt.
Av någon anledning är det bl a här som det “autistiska” kommer till uttryck. Eller, rättare sagt: När “det” vad det nu är kommer till uttryck som vi valt att kalla“autism”. På samma ställe som angav den där procenten spekulerades det i vad individer med åtminstone genomsnittlig begåvning, som inte använder lika mycket “processorkraft” till att försöka förstå och anpassa sig till det sociala spelet, använder kapaciteten till då?
Man kan föreställa sig hur denna situation kunde innebär såväl ett slags mental frihet att våga tänka i egna banor, såväl som energin att göra det?
Men jag ska inte romantisera för mycket kring detta. För många har denna svårighet att liksom automatiskt“kugga i” omvärlden – just detta som en bebis normalt är upptagen med från sitt första andetag i världen – ett pris. Det är kämpigt, inte sällan vilset och ensamt.
Ur “nyandlig” etc synvinkel är det inte konstigt att föräldrar till barn med ett autistiskt fungerande får funderingar kring om inte deras barn i själva verket kommer från en annan del av Kosmos: “Star child”, “Indigo child”, etc. Eller att hon eller han åtminstone måste vara “en gammal själ”. Detta då många har ett för sin ålder avancerat språk och lättare umgås med vuxna än med sina jämnåriga bl a.
“They bring talents, perspectives and contributions that make the world a better place…”
António Guterres ord kanske går att länka till min upplevelse av den där filmen jag nämner ovan? Det är något likt där ändå. Såväl nunnan Marta som den med en påfallande autistisk läggning kan utstråla en osedvanlig integritet. Den förra hade säkert åtskilligt av detta redan före sitt inträde i den där orden – att kunna tänka själv, att inte alltför mycket navigera utifrån omvärldens godkännande eller gillande (också apropå vad en recensent i Aftonbladet skrev om klosterfilmen: “Går det att komma längre bort från dagens senkapitalistiska contentsamhälle?” – medan vad som fört den senare fram till detta är mera höljt i dunkel.
Det här blev några spridda tankar kring framför allt s k “högfungerande autism” (Typ 1). Detta som betraktas som den lindrigare formen. Tidigare kallades det Asperger syndrom efter forskaren som namngav det. (Möjligen finns det något som skiljer de två åt, som jag kanske borde ha koll på, men det har jag inte.)
En begåvningsnivå som är åtminstone genomsnittlig – inte sällan högre, det är mitt intryck; har kanske med “allokering av medvetandekapacitet” att göra just? – och anekdotiskt lär institutioner som KTH och KI rymma många begåvade medarbetare med denna typ av läggning.
Återigen anekdotiskt (även om det skulle gå att finna en referens, det är nämligen från en intervju jag läste i någon engelsk publikation på nätet härom veckan) har en av arkitekterna bakom “autismspektrumet, en sedan länge pensionerad kvinnlig professor, nu fått second thoughts om det hela. Det är helt enkelt allt för många idag som ges, i en del fall även önskar få, diagnosen “autism” (Typ 1, alltså).
Det tenderar att ta resurser från de som verkligen vore behjälpta av samhällets stöd.
Detta är väl isåfall baksidan av den i alla andra avseenden positiva relativa avstigmatisering av diagnosen som pågått ett tag. Att huvudpersoner i framgångsrika filmer och TV-serier uttryckligen eller underförstått haft den eller åtminstone tydliga drag därav har sannolikt bidragit.
