Skärtorsdagen firas till minne av den kväll när Jesus för sista gången åt tillsammans med sina lärjungar och instiftade nattvarden. Senare på natten när Jesus och hans lärjungar samlats i Getsemane trädgård greps Jesus av de romerska soldaterna.
Nu är vi mitt i “Stilla veckan” eller “Passionsveckan” kallas den visst också. Läser och påminns om att för de troende är detta den viktigaste helgen på året. Som sekulärt kristen kan man ju tänka julen borde vara det. Jesus föds, de tre vise männen kommer med sina gåvor, osv? Men inte.
Påsken är på allvar. Här finns liksom kärnan i den kristna teologin.
I förrgår sträcktittade jag på Maud Nycanders andra film om Marta: “Nunnan – 25 år i kloster” (2026). Senare läser jag Anna Anderssons recension i Aftonbladet, som fått den lite vanvördiga titeln: “En extremsportare i grenen inre sökande” (27 mars). Hon reflekterar kring vad Marta som blott 19-åring valde att försaka
Hon flyttade in bakom murarna på ett karmelitkloster utanför Glumslöv för att efter fem år som novis välja ett liv i lydnad, kyskhet och fattigdom. Maria av Bebådelsen, som hon heter som nunna kommer aldrig mer att lämna klostret (om inte läkarvård så kräver) och när detta liv är över ska hon vila på kyrkogården i klostrets trädgård. Går det att komma längre bort från dagens senkapitalistiska contentsamhälle?
Även för recensenten har mötet med och återblickarna på resten av familjen väckt många tankar. Hos de nu åldrade föräldrarna, men även hos syskonen, tycks tron så bergfast. Den strukturerar vardagen och genomsyrar det mesta de gör. Detta gäller för Marta med förstås, men på ett annat vis. Hos alla är övertygelsen om den vakande gudens existens, jordelivets relativa futtighet och dödens närvaro, så påtaglig att det känns genom rutan.
För en stund sedan var jag ute och promenerad. Tog bilden överst: “Ett hus i ett hus.” Jag associerade vidare. För den som inte har en tro tar det liksom slut där? Medan för den som har en stark tro gör det inte det…
Patriotism av någor slag, att älska och identifiera sig med ett land, ett landskap eller rentav en stad, är förstås också ett slags “hus”. Ett folk, ett fotbollslag. (Eller rentav planeten vi bor på, mänskligheten, om man nu har så pass altruistiska talanger.)
Men, alltså, den kristna gemenskapen kan liknas vid ett hus. Inte bara den eller den konkreta kyrka man kanske brukar gå till, utan mera abstrakt. I Andra Efesierbrevet, mot slutet, står det
Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.
Och utanpå det denna guds rike som också det liknas vid en byggnad, t ex här i Johannesevangeliet (14:2)
I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.« Tomas sade: »Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?« Jesus svarade: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Detta sägs förresten på just Skärtorsdagens kväll, efter att de ätit vad som blir deras avskedsmåltid och strax innan han förs bort.
