Myndigheten har skapat ett system där varken sökande, handläggare eller beslutsfattare vet vad man letar efter. I myndighetens direktiv för bedömning av konvertitärenden hänvisar man bland annat till förmågan att ”beskriva centrala trossatser”, men förklarar inte vad dessa skulle vara.
Man säger att intellektuella förklaringar inte är avgörande, men avvisar återkommande sökande när de inte kan framställa detta som en huvudsaklig förklaring till sin tro.
Inget lätt jobb. Otacksamt. Jag läser en tankeväckande krönika i Dagen av präststudenten Jakob Norrhall (19 februari).
Ett exempel: en sökande nekades, trots att han deltagit regelbundet i gudstjänster och till och med utbildade sig för att leda bibelundervisning. Församlingen intygade hans genuina tro med utlåtanden och dopbevis. I min kyrka hade han uppmanats att fundera på prästyrket – enligt Migrationsverket ansågs han inte vara genuint troende. Anledningen? ”En person kan inte bedöma en annan persons tro”.
Ironiskt, med tanke på att det är exakt det Migrationsverket gör.
Till sin hjälp har verket ett dokument: “Konvertitutredningen”. Eller om detta är kortnamnet på den utredning (pdf) som gjordes av Människorätts-advokaterna härom året?
Förfarandet har förstås kritiserats från många håll. Jag nöjer mig med att tycka att det i många fall måste vara en omöjlig uppgift de ålagt sig, Migrationsverket.
Samtidigt som de väl behöver försöka.