Sigmund Freud tog sig i sitt författarskap in i och bearbetade snart sagt varje aspekt av människans inre landskap och den kultur i vilken hon lever. Dock ansåg han att inför två områden var såväl han själv som psykoanalysen tvungna att lägga ner sina vapen – inför den mänskliga kreativiteten och inför den andliga mystiken.
Vet inte hur jag hamnat här. Men hittar en text av författaren Niklas Rådström som fångar mitt intresse.
Så där har han tydligen också varit? Igår skrev jag om honom med anledning av en nyutkommen bok om den bibliske Judas (eller, egentligen inte alls, det var hans kristna tro jag fastnat för) – ett resultat av Rådströms mångåriga studier av olika gnostiska evangelier, mm – medan texten idag handlar om psykoanalysens fader: “Freud blev aldrig klok på kreativiteten” (Svenska Dagbladet, 2 november 2007).
Artikeln är delvis en recension av Matthew von Unwerths bok“Freud’s Requiem. Mourning, Memory and the Invisible History of a Summer Walk” (2005).
Det har snart gått tjugo år sedan Rådström skrev den här texten. Men sådant spelar mindre roll. Sigmund Freud och hans arv ligger ju där det ligger. Den bibliska historien gör det i ännu högre grad och båda utgör mer eller mindre grundstenar för vår västerländska kultur.
Och det är i vid mening människans “andlighet” som är i fokus även för texten jag läser idag.
I sin religionskritik kunde Freud vara spekulativ och kallsinnig. Det är ostridigt att man i alla tider bland religiösa utövare kunnat se hysteriska föreställningar präglade av paranoia, schizoida idéer, sexualskräck och masspsykos. Men också Freud är klar över att detta långt ifrån är en täckande och rättvisande bild av vad andlighet och religiositet är. I sin vetenskapliga praktik var Freud en obotlig skeptiker och beskrev sig själv som en “gudlös jude”. Att han i sin utforskning av hur vi söker lösa de konflikter som drifterna skapar i vårt inre valde att inta en ateistisk hållning var nog det enda möiliga. Men samtidigt resulterade det i en rest i hans teoribildning som han förblev frågande inför.
Det där är något jag själv funderat på. Att Freud som i andra avseenden var mån om att hålla sig öppen och fördomsfri och rentav anbefallde detta som metod, inför just det metafysiska kunde vara så njugg? Han hade begåvade elever som var mera “cross-over”? Jung t ex.
Ibland har jag, från höften, påstått att Freud verkligen behövde sätta upp en gräns mot allt som inte gick att på något vis beskriva i vetenskapliga termer. I gengäld var det ett arrangemang som gjorde det möjligt att undersöka och filosofera kring fenomen som låg helt nära gränsen (hur ett omedvetet kunde kommunicera med ett annat omedvetet t ex, fritt ur minnet) utan att tappa balansen och svepas iväg ut i oredlighet och “anything goes”.
Det var helt säkert inget medvetet beslut. Det gav sig. Var en förutsättning för att kunna ägna sig åt det som intresserade honom allra mest. Att där nå längre och kunna leverera något som han kände var unikt. Utsagor om fenomen helt nära den där ‘gränsen” och vad som eventuellt fanns på andra sidan fick bli skissartade, lite för deterministiska…
Minns jag skrivit något som touchat vid detta? Ja, just det. En text som visst aldrig blev mer än halvfärdig.
Ville där dra ihop några tankar och intryck av vad Sigmund Freud hade omkring sig där kring förrförra sekelskiftet. “Det ockulta” (sådant som idag ryms inom New age och nyandlighet) var närvarande i kulturen, med bl a sälskapslekar i hans egen familj. Han kom ur den judiska kulturen. Jung med sina vida vyer anslöt sig och försökte vidga psykoanalysens ramar.
På något vis går det att förstå att psykoanalysens grundare behövt slå sig fri och förbi fri…
Inlägget ovan länkar till en akademisk text som verkar relevant: “The Problem of Demarcation: Psychoanalysis and the Occult” av Julia Gyimesi. Den var publicerad i tidskriften American Imago för cirka femton år sedan (Vol. 66, No. 4). Här är abstract:
The aim of this article is to outline some aspects of the problem of demarcation in the early history of psychoanalysis, as it pertains to the growing interest in occult phenomena. The nineteenth-century scientific interest in occult phenomena played a fundamental role in the history of psychoanalysis since the examination of the occult called attention to the possible dissociation of the psyche.
The theories of subconscious or subliminal tendencies were strongly connected with such dissociation. Psychoanalysis had a special significance in this context since it offered a medicalized, rational-logical explanation of the unconscious. Therefore, the Freudian concept of the unconscious could split off the spiritualist or transcendent meaning of the subconscious tendencies and meet the demands of medical materialism with the theory of sexuality.
