Tidigt den morgonen klev vi av på Stockholms Centralstation. Hade sovit hela natten på ett tåg från Vännäs. Inne i den stora amkomsthallen var det märkligt stilla. Folk stod orörliga, ensamma eller i små grupper. Böjda över de tidningar som köpts i kiosken längs ena långsidan. Snart såg jag löpsedlarna men det tog en stund att förstå vad som stod på dem. Det var en drömlik känsla, nästan som en filmscen, innan någon skulle ropa “Tagning”.
Några timmar innan hade Olof Palme mördats ett stenkast från där vi befann oss.
Imorgon har det gått fyrtio år. De som levde då och var gamla nog att ta intryck har hunnit komma upp i medelåldern. Flera av dem som hamnade i strålkastarljuset tiden efteråt finns inte längre kvar.
Olof Palme har nämnts någon gång tidigare här i bloggen. I ett inlägg som hade fått titeln “Chrippa, Quick & hela konkarongen”. Det var ett slags uppsamlingsheat för många märkligheter.
Den här texten kommer att fokusera på det mysteriösa. Jag ska vare sig lyfta en viss teori eller lansera någon egen om vem eller vilka som utförde dådet. Har ingen idé om sådant ändå. Jag har inte hängt med, inte varit så intresserad, ärligt talat. Hela tiden har det kommit nya teorier, nya misstankar. Böcker, löpsedlar, program på teve. Allt har låtit bra på sitt sätt, det jag snappat upp. De är många som ägnat decennier av sin tid och kraft åt detta och velat dela sina fynd. Utan jämförelser i övrigt är de som vår kulturs Graal-sökare. (Den som vet mera än jag om Tolkiens värld kan säkert finna paralleller där, osv.)
Man brukar ibland likna den misslyckade eller fruktlösa utredningen vid ett nationellt trauma. Det kanske det är. Men paradoxalt nog, tänker jag, har det mitt i alltihopa faktiskt tillfört, inte bara fråntagit oss något. Det har lämnat kvar något mysteriöst.
Olof Palme som person hade åtskilligt av detta redan medan han levde, som jag uppfattat det. Han var karismatisk, i någon mening förtrollande. Utstrålade detta. Han var den typen.
Margot Wallström intervjuas av Carina Bergfeldt (20 februari). Armand Duplantis råkar sitta mittemellan dem. Ett intressant avsnitt är när Wallström får frågor om just Olof Palme. Hur var han egentligen som chef? Duplantis lyssnar och är beundransvärt vaken och frank, sammanfattar vad han tycker sig höra…
Carina Bergfeldt följer upp. Då kommer en intressant reflexion om skillnaden mellan att vara en chef och vara en ledare
Palme var utan tvekan en ledare. För den stora massan. Men förmodligen inte så enkel att vara nära, att ha som chef. Min egen fantasi är att han ersattes av en person med något av den motsatta konfigurationen: Ingvar Carlsson.
Om vilken Per Olov Enquist skrev ett fint porträtt för tio år sedan: “Den hederlige” (Expressen, 30 maj 2016). Det var samtidigt en recension av Carlssons nyutkomna bok “Lärdomar”
Var Ingvar Carlsson den sista socialdemokraten med en kompass för rättvisa och plikt? […]
Det finns en aldrig direkt utsagd avsikt i Ingvar Carlssons stillsamma bok: att restaurera den försvunna eller uttunnade moraliska självbilden av den gamla rörelsen, och rörelsens ledare. Att påminna om de hederliga, de icke flamboyanta, de som likt Aina Erlander efter Tages död i en nu nästan mytologisk anekdot samlade ihop Tages blyertspennor och återlämnade dem till statsverket.
“De icke flamboyanta”… Undrar om inte såväl Ingvar Carlsson som Enquist räknar bort Olof Palme där ändå? Att han var en annan typ. Inte en plump i protokollet, men ett skimrande undantag.
Kommer ihåg att jag någon gång satt och liksom sorterade politiker i olika högar. Något slags skala som löpte från, säg, Václav Havel och Ingvar Carlsson. Till Donald Trump och hans likar som ploppat upp i vår del av världen.
På ena kanten pliktmänniskan, på den andra maktmänniskan. Det senare är inte nödvändigtvis negativt. Bara att de trivs med den, laddas upp av den. Det förra är jag möjligen något biased för. (Har förmodligen att göra med min erfarenhet av och intresse för kulter, när jag tänker på det.) För mig är en sådan läggning mera entydigt positiv, en dygd.
Det var USA-val när jag satt och funderade och tyckte mig se likheter mellan Olof Palme och vicepresidentkandidaten Kamala Harris, minns jag.
Jag leker med tanken att om det varit en annan stor svensk politiker som blivit mördad där på Sveavägen hade det varit en annan sak. Det hade lämnat oss med ett annat slags vemod. Palme stupade i någon mening som han levt och verkat. Han var inte som oss, inte “svensk”. Som en Erlander. Eller en Carlsson.
Olof Palmes lyskraft och mystik bara amplifieras ytterligare av att man fortfarande inte vet vad som egentligen hände.
Som en saga.
