In 1812, they published the first volume of Kinder- und Hausmärchen (Children’s and Household Tales). Not children’s books sanitized for bedtime—these were raw folk tales, the kind that had been told for centuries when life was harsh and death was close. Evil stepmothers. Children abandoned in forests. Witches in ovens. Brutal punishments. Happy endings earned through cleverness and courage, not given freely.
Nu dansar julen ut. Även denna gång har kort med mistlar, Betlemsstjärnor, domherrar och fryntliga Coca Cola-tomtar ibland fått påhälsning från en annan, mörkare tid. Sådana kort folk kunde skicka för hundra år sedan. Bilder av vettskrämda barn i plågsamma situationer. Tomten eller hans tyske hantlangare Krampus i färd med att stuva ned de odygdiga i säck eller kont.
Vad var det med vuxna på den tiden? Vad var det för fel på dem? Eller är det vi och ungarna som blivit blödiga?
I ärlighetens namn verkar det inte ha varit riktat specifikt mot barnen. Man hade en surrealistisk, våldsam och morbid humor över huvud taget (The Guardian, 12 december 2023 ). Som man tyckte passade att dela med vänner och bekanta när det vankades jul och nyår.
Bara tills för några år sedan sjöng man i förskolan obekymrat
I ett hus vid skogens slut
liten tomte tittar ut,
Haren skuttar fram så fort,
knackar på dess port.Hjälp, ack hjälp, ack hjäp du mig,
annars skjuter jägarn mig
Kom, ja kom i stugan in,
räck mig handen din.
Det gör man inte längre. Nu är strofen med jägaren utbytt mot: “Annars fångar jägarn mig”.
Björnen på lekplatsen (Berghs, 1999) är en barnbok av Dolf Verroen & Wolf Erlbruch. Den hade getts ut i Nederländerna året innan och raskt översatts till svenska.
Handlingen är att en stor björn tar över en lekplats, ockuperar alla attraktioner till ungarnas förtret. Mot slutet dyker vuxna upp vid staketet för att hämta. De blir förskräckta att se en björn därinne. En farfar föreslår att han ska gå hem, hämta sitt gevär och skjuta djuret.
En läsande förälder kommenterar situationen med att boken verkar “gammal”? Jo, tjugofem år är kanske gammalt ändå? Jag vet inte.
Och så till brödraparet Grimm. Jag läser en lång text via en historiesida på Facebook. Den sv/v illustrationen i början är knyckt därifrån:
This is the only photograph ever taken of the Brothers Grimm. […] Jacob Ludwig Carl Grimm and Wilhelm Carl Grimm were born just one year apart—1785 and 1786—in Hanau, Germany.
They grew up inseparable, shared a room their entire lives, and would work together for over 50 years. They weren’t storytellers. They were scholars. Philologists. Linguists. Obsessed with the German language and its origins.
Förmodligen är hela texten (citatet i början också) genererad med AI. Men tar med det ändå. Den här typen av sammanställningar, av något som är väl undersökt och dokumenterat på olika håll, är trots allt vad tekniken klarar av bäst:
In the early 1800s, Germany wasn’t even a unified nation yet—just a collection of kingdoms and states. The German language itself was fragmenting, threatened by French cultural dominance after Napoleon’s conquests.
The brothers feared something precious was disappearing: the old German oral tradition. Stories passed down for generations, village to village, grandmother to grandchild. Stories that contained ancient wisdom, cultural memory, and the very soul of the German people.
So they decided to save them. Starting around 1806, Jacob and Wilhelm traveled through the German countryside, knocking on doors, sitting in kitchens, listening to old women tell stories. They took meticulous notes. They didn’t change the stories to make them prettier or more “appropriate”—they recorded them as they heard them.
Dark. Violent. Strange. Real.
Daguerreotyp, 1847
Kanske att det genomgått flera steg? Av delvis olika orsaker. De traderade berättelserna från gångna tider som bröderna Grimm samlade var grymma. Gratulationskorten på 1800-talet var det med. Livet var fortfarande oberäkneligt. Döden nära. Att de olika gestaltningarna var som besvärjelser? Skratta döden i ansiktet.
Men vilka sociologiskt-psykologiska processer ligger bakom att en jägare inte längre får hota att skjuta en hare? (Eller att Pippis pappa inte får kallas “Söderhavskung”, för den delen.)
Måste ha något med rädsla att göra. Men som inverterats på något vis? Den konkreta, yttre faran har bara flyttat in. Behöver fortfarande bemästras.