Och här står de nu, dagens nyblivna vuxna. Formade av att ha behandlats som världens centrum. Samtidigt med en helt nollställd – läs: kunskapslös men fördomsfri – blick på tron och religionens värld.
De är fria, de kan lika gärna bli sikher eller muslimer som att börja gå i kyrkan. Men de är inte anspråkstagna. De måste bygga något eget.
Kommer att tänka på programmet “Spanarna” i radio. De brukade bygga sina inlägg på tre källor eller iakttagelser. Det gör jag med.
När jag påbörjade texten hade jag dock inte alla. Läste en intervju med religionshistorikern David Thurfjell i Kyrkans Tidning (10 februari) som fångade mig. Strax därpå en till i tidningen Vi (16 januari) med samme författare. Båda om hans nya bok: “Anspråkstagen”.
Thurfjell har under tio cirka år utkommit med flera titlar som blivit uppmärksammade. De förefaller ha kretsat kring ungefär detsamma.
“Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen” (2015)
“Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion” (2020)
“En lockton i ödemarken: om människans förmåga att besjäla världen” (2023)
“Anspråkstagen: Människans bot mot meningslösheten” (2026)
Vet att jag läste en bit i “Det gudlösa folket” för några år sedan. Hade lånat den på universitetsbiblioteket. Tror till och med att jag lånade om den?
Men kom inte så långt. En bok som var frustrerande att bara ha till låns. Hade den varit min hade den dock sannolikt blivit understreckad till gränsen av meningslöshet. Om jag hade orkat ta mig igenom. Nu gick inte det. Båda alternativen hade varit lika utmattande.
Förstå mig rätt. Jag har på känn att den nu medelålders David Thurfjells författarskap är något av det mest klarsynta och klargörande som vecklat ut sig och tagit form på svenska under senare år. Om man är intresserad av dessa frågor gällande vår tid och vår kulturkrets, dvs.
Eller så är det bara jag som läser för lite, har för få referenser.
Sedan ser jag att också biskop Fredrik Modéus utkommer med en bok. Av presentationerna förstår jag att denna adresserar samma brännande fråga som Thurfjell. Vårt behov av mening.
Han skriver bl a på sin Facebook-sida om boken
Boken kom till som ett svar på det ökade intresset för existentiella frågor i vårt land. Jag anser att sekulariseringen har fört mycket gott med sig, men den har också giort att vi lämnats ganska ensamma med de eviga frågorna. Vi har liksom förlorat språket för våra existentiella funderingar. I boken försöker iag ringa in ämnet existentiell hållbarhet och visa vad kyrkan och den kristna traditionen kan bidra med.
(Utan att dra för stora växlar på detta så undrar jag om inte också förläggare Christer “Gud finns nog inte” Sturmark, som står bakom Fri tanke, börjat märka av den perspektivförskjutning som för de flesta tycks komma med åren.)
“Bråddjup och bärkraft: Resurser för existentiell hållbarhet” (2026)
Förlorade vi språket för våra existentiella funderingar i takt med att det svenska samhället sekulariserades? Livsfrågorna finns hos alla, men var finns de resurser för tolkning som varje människa och samhälle behöver? Har vi blivit ett folk som är materiellt rikt men existentiellt fattigt?
Med boken vill författaren bidra till ökad “existentiell hållbarhet” och presentationen avrundas ganska trosvisst
Det finns sätt att föra kristendomens arv vidare i en tid som är besatt av yta, självbespegling och rädsla för döden. Kyrkan och den kristna traditionen med dess praktiker menar han har viktiga bidrag att ge.
Till sist läser jag en lång text på Facebook, ett inlägg som i sig förefaller vara ett utdrag av en ännu längre text på Substack, av en Daniel Pinchbeck. Författaren är okänd för mig. Området gränsar till och angår definitivt på ett eller annat sätt vad de två andra författarna uppehåller sig vid. Ämnet är AI. Pinchbeck tycks påläst och erfaren. Hans rapport är tankeväckande. Jag klipper några stycken
Just in the last few months, the development of Artificial Intelligence has reached a new stage. We appear to be at an inflection point for humanity and for the immediate future of post-industrial civilization. Perhaps this sounds hyperbolic, but I do not think it is. […]
AI is on the verge of becoming self-recursively self-improving. This means it may quickly accelerate beyond human capacity not in a single domain like chess or mathematics, but in all domains at once. […]
Mustafa Suleyman, co-founder of DeepMind and CEO of Microsoft AI, recently told the Financial Times that, within 12 to 18 months, AI will achieve human-level performance (or better) on most white-collar tasks. This includes the potential automation of professions such as lawyers, accountants, project managers, and marketing professionals. As Sam Harris discussed in a recent podcast, if this prognosis is accurate, our society is standing on the precipice of total disruption, with almost no preparation for what is coming. Personally, I find it ironic—and, also, as I will explore, amorphously hopeful—that the first jobs getting programmed out of existence are white-collar jobs. The robots are not coming for the janitors, plumbers, or nurses. At least initially, they will be fine. Instead, AI poses an immediate existential threat to high-status, high-income professions.
We are already seeing a collapse in entry-level positions in white-collar professions. A Stanford study found a 13% decline in jobs for early-career workers, and the real figure may be considerably higher, depending on the sector. Young people—who may have just spent hundreds of thousands of dollars on an advanced degree and put themselves into serious debt—are finding themselves stuck. The whole point of that education was to reach the first rung of the corporate ladder. But if the cognitive tasks they were trained to master are now automated, those degrees will be essentially worthless. And even beyond that, the entire ladder may be evaporating.
Shumer believes this is unlike previous waves of automation. When factories automated, workers moved to offices; when the internet disrupted retail, workers moved to services. However, AI does not leave a “convenient gap” to move into because it is improving at every cognitive task simultaneously. From legal document review to medical diagnosis and complex software architecture, the “ladder” of white-collar advancement is dissolving—as Karl Marx once noted about Capitalism, “all that is solid melts into air.” […]
Stycket som handlar om unga på väg in i arbetsliv och en karriär inom “white-collar jobs” berör verkligen det som David Thurfjell talar om. Det är skillnad på att vara i medelåldern med någon form av utbildning eller inkomstkälla och inte så fasligt långt till pensionen. Och att stå i startgroparna.
Av dessa tre känner jag mig trots allt mest nära David Thurfjell. De andra två vet jag inte heller så mycket om. Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, aspirerade på positionen som ärkebiskop för några år sedan, en process som hans bror, Martin, gick segrande ur. Det är väl i stort sett det. Han som skrivit om AI, Pinchbeck, vet jag om möjligt ännu mindre om.
Thurfjell och jag är hyfsat jämnåriga. Han uppvuxen i ett kristet sammanhang, med pappa som var präst och mamma som var diakon. Något slags revolt följde. Så småningom studier i religionsvetenskap. Medan jag kommer från ett hem där religiösa eller andliga frågor inte var så närvarande. Pappa småföretagare och mamma var hemma med oss barn. Min revolt blev, bland annat, gissar jag, att jag sökte mig till det andliga. I mitt fall den esoteriska “nyandligheten”.
Och sedan tycks det ha planat ut. “Humanistiska” studier och familjebildning. Kvar finns ett intresse för människans situation eller vad man nu ska kalla det, vårt behov av och sökande efter “mening” samt, vad det verkar för oss båda, en försiktig respekt för sansad andlighet.
Förresten, det här med “mening” är ett knepigt kapitel. Thurfjell får i Vi-intervjun svara på frågan: “Hur gör man livet meningsfullt om man inte vill vända sig till religion?”
Religion kan ge folk en känsla av mening. Om du går i kyrkan och känner att Jesus älskar dig, då får du mening. Men de flesta vill inte gå den vägen i vårt land. Om man inte vill eller kan vara religiös, hur gör man då?
Det korta svaret: Bli tagen i anspråk.
Hela grundhypotesen – och det här är inte rocket science utan kommer intuitivt – handlar om att bli tagen i anspråk av någonting större. Du får ett barn, du ska ta hand om den här hunden, se efter det här huset. Meningsupplevelsen skapas utifrån att man har en uppgift.
Jo, om man är riktigt troende kristen finns en mening, ett slutmål. Mer eller mindre tänker jag att detta är “meningen” för Modéus. Eller så kämpar han också. Vad vet jag. Men t ex inom sådan andlighet jag är mest bekant med finns faktiskt ingen yttersta mening eller ett slutmål att hänga upp livet på. “Livets mening är livets upplevelse” är en sådan där fras jag lagt på minnet. Det tar aldrig slut. Upp och ned, yin och yang, i all evighet. Vilket jag inte påstår är osant. Men hur detta lämnar rätt mycket jobb åt en själv.
Detta att “skapa mening” kan låta så instrumentellt? Den med ett drogberoende byter detta mot frenetisk träning eller långdistanslöpning. Som ger mening och innehåll åt livet. Det är som att försöka hacka eller bypassa sin egen existentiella magkänsla.
Jag skrev om ultraateisten Emil Cioran härom veckan och där jag fick med vad jag ändå uppfattar som hoppfullt mitt i alltihopa
Jag råkar ha småbarn omkring mig och de skapar mening och innehåll för sig själva vartän de går och står. För att det är så barn är funtade tycks det. Inte på grund av någon sorts tomhetskänsla eller ångest som behöver hanteras eller motas bort. Verkar det. […]
Lycklig den som kan passera över in i vuxenlivet med ett bevarat “barnasinne”! Inte för att därigenom kunna konstruera eller finna “mening”. Utan för att man i tillräcklig grad lyckats bevara en kognitiv apparatur som av sig själv är naturligt meningsgenererande.
Att man då förhoppningsvis också parallellt är så pass klarsynt och realistisk att man kan verifiera det “cioranska” perspektivet när detta behövs eller livet påbjuder det.
Modéus, F. (2026). Bråddjup och bärkraft: Resurser för existentiell hållbarhet. Fri Tanke.
Thurfjell, D. (2026). Anspråkstagen: Människans bot mot meningslösheten. Norstedts.