Är det någon skillnad att bedriva psykoterapi och psykoanalys i en tid präglad av dramatiska skeenden och politisk oro, kort och gott i en tid som detta nu? Det ytliga svaret är nej. Inget nytt under solen i kliniken: här råder enkom lagen om det bortträngdas återkomst, ett fenomen till synes oberoende av eller rent av negativt
korrelerat till yttre turbulens.
Ser att Psykoterapicentrum bjuder in till konferens senare i vår: “NÄR DET YTTRE BLIR INRE – terapeutens position i en orolig värld”. En av de medverkande är Sotiris Greveniotis, privatpraktiserande psykolog och psykoanalytiker. Det är hans presentation jag citerat ovan. Och som fått mina tankar att vandra iväg.
Det jag vill skriva något om överlappar delvis. Ganska mycket. Men inte helt. Vi får se.
Om man börjar med det basala. Världen är just nu en extra orolig plats. Jo. Det kanske inte är flera pågående krig än tidigare, inte mera svält, inte fler som är drabbade eller hotade av en eller annan farsot. En faktor är dock medias inbyggda logik och dess ökade penetrationskraft. Denna förändring är kvantitativ.
Rätt ned i fickan! Kan till och med plinga och väcka en mitt i natten om man känner att det är ens medborgeliga skyldighet att bli notifierad om allt i tid och otid. Att detta är att vara medveten och ansvarsfull. Smältande polaris, skolskjutningar och folk som limmat fast sig på vägar och runways.
Men i veckan har jag tänkt jag på en annan faktor.
Det började helt säkert inte med USA:s sittande president och slutar inte med honom. Men dennes psykiska konstitution och beteende har åtminstone amplifierat det hela. Detta är en faktor som kunde liknas vid “ett fallerat föräldraskap”. Denna förändring är så påfallande att den rentav kan beskrivas som kvalitativ.
Ett generellt politikerförakt eller en lockelse till konspirationism bara grumlar ens blick. Ledarskiktet har alltid kunnat vara egennyttiga, delvis sett till sitt eget och tjänat de besuttnas syften. Både behövt och valt att hålla en del saker hemliga. Visst. Men detta har ändå oftast hållit sig inom normalitetens gränser. Helt enkelt för att det är folk som, trots allt, haft respekt för sitt ämbete, sin roll. Insett betydelsen av förutsägbarhet, pålitlighet. Ansvarsfullt ledarskap. Utan att dra parallellen till föräldraskap allt för långt. Men ändå. De har kunnat erbjuda ett begripligt, relativt tryggt sammanhang att leva och utforska sitt eget liv inom.
I mitt jobb träffar jag personer som, liksom jag själv, lever med både den normala existentiella pressen och den som ytterligare lagts på oss kanske det senaste decenniet.
Nu till det jag ville skriva något om! Som är sant och angeläget för oss alla, men ännu mera för somliga. De som är extra känsliga, ängsliga, “tunnväggiga”, ostadiga. De för vilka oron i världen tenderar att gå djupare, hela tiden hotar att tränga in i och försämra deras mående.
Bakgrunden till att man har det så kan förstås ha lika många unika orsaker som det finns individer. Gener, barndom, hur relationerna med anknytningspersoner sett ut, erfarenheter under uppväxten, eventuella trauman längs vägen, osv.
Det finns en metafor jag använder titt som tätt. Nämligen den av en medeltida, befäst stad. Med lager av murar. En innanför en annan. Angriparen kanske tar sig genom den yttersta muren, men hindras då av nästa, osv. I centrum av detta arrangemang kan det väsentliga livet få pågå.
Metaforen fungerar åt båda hållen. Det handlar om att fördröja, begränsa eller hindra yttervärlden från att alltför lätt få invadera centrum. Men lika mycket om att påminna sig om och tillåta sig själv att ha den här planlösningen. Så långt jag begriper är detta en viktig aspekt av psykisk hälsa.
Psykoterapi och psykoanalys syftar till att, där detta saknas, hjälpa klienten att etablera eller restaurera sitt eget “inre Konstantinopel”. Det finns de som idealiserar och försvarar en öppen planlösning, fastän de lider och går på knäna. Detta är extra problematiskt.
Begreppet “HSP” , dvs “highly sensitive person”, eller på svenska “högkänslig person” hör man ofta om numera. Det passar förmodligen in här. Jag betvivlar inte att det ligger något i konstruktet. Detta är något vissa forskare kunnat urskilja och velat sätta ord på. Många känner igen sig i beskrivningen. (Inte minst i alternativa och nyandliga kretsar, är mitt intryck. 50%?)
Jag tror att det är en mix av allt möjligt som det här inlägget handlar om. Något som ger sig mera till känna när världen ser ut som den gör. Man orkar helt enkelt inte med.
Finns säkert de som har detta som en genetisk predisposition eller åtminstone inpräglat mycket tidigt i livet. Vore konstigt annars.
Men ibland får jag en känsla av att det snarare är ett försök till en kompromiss. Det är en “hudlöshet” som idealiseras, i vissa kretsar rentav premieras och ses som ett tecken på t ex “framskriden andlig utveckling”. Samtidigt som detta är kämpigt att upprätthålla förstås och “diagnosen” (som åtminstone inte ännu är en allmänt accepterad sådan) kan förklara och ursäkta somligt både för en själv och omgivningen.
Handlar förstås inte enbart om världsläge, klimatalarmism och medianotiser i mobilen. Alltför distanslösa relationer är ett gissel för många. Detta förefaller ofta vara något inlärt, invant och en källa för bevarad självkänsla. Att acceptera rollen som något slags “jourhavande medmänniska” till bekanta och halvbekanta närhelst dessa får impulsen att höra av sig. Svårigheter att etablera en någorlunda ömsesidig och respektfull vuxenrelation till sina egna föräldrar är vanligt. Och så vidare.
I mitt jobb fungerar jag för det mesta som något slags allmänpsykolog. Mera sällan finns det rum för längre terapier.
Men den här metaforen brukar jag i alla fall se till att plantera när det känns motiverat. Vad som tillhör den inre staden, vad som ska husera utanför den första ringmuren, och den andra, det får man försöka komma fram till.
Liksom att tillåta sig, när detta är påkallat, att helt enkelt ropa: “Hissa vindbryggan!” (Eller för den delen:“Håll gränsen!” )
Apropå illustrationerna: Jag frågade ChatGPT om städer som kunde stämma in på min beskrivning. Det visade sig att Konstantinopel, nuvarande Istanbul, var en bra matchning! Bilderna ordnade programmet sedan på – jag skojar inte – cirka tjugo sekunder vardera.
Och titeln? “Håll gränsen!” är ett uttryck som förknippas med dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (1926-2016) från ubåtskrisen 1981. Den ryska U 137 hade gått på grund nära den svenska marinbasen i Karlskrona och Fälldin gav order om att främmande makt skulle hållas borta från svenskt territorium.