Med tanke på att det vi ser, ser ut att vara artificiella objekt i omlopp och det inte är våra, har jag svårt att tro att vi är ensamma…
Pyramidernas hemligheter, spöken, minnen av ”tidigare liv”, telepati, odjuret i Loch Ness, näradödenupplevelser, Enlightenment, UFO:s, spirituella medium, astrologi, crop circles, parapsykologi, channeling, änglar, slagruta, själens utveckling hän emot fullkomlighet…
Det är många ämnen jag över åren liksom skjutit åt sidan. Inte för att jag kommit fram till att dessa bara är fantasi och övertro. Inte alls. Utan för att jag inte längre orkat bry mig. Detta har gått av sig självt, utan ansträngning. Helt enkelt blivit mätt på förtjusningen och intresset för ”det övernaturliga” som jag haft omkring mig och själv deltagit i.
En bidragande orsak, tror jag, är att fältet – sannolikt pga en ökad existentiell osäkerhet som som satt press på oss alla – alltmera vuxit ihop med alla möjliga konsirationsteorier. (Då kallas det ibland conspirituality, som på svenska kunde översättas till konspirationsandlighet).
Att världen styrs av en dold elit, ”Illuminati”. Att det i själva verket är en intergalaktisk ödleras iklädda människoskinn som sitter på beslutande poster, besprutar sin befolkning med ”chem trails”, att vi aldrig åkte till månen, osv. Här och var till och med gammalt unket judehat.
Båda genrerna verkar dock kunna tillfredsställa samma strävan efter en ”webersk återförtrollning” av tillvaron och aktiverar sannolikt samma hjärncentra.
Så jag har checkat ut mer eller mindre. Istället har jag strosat kring och svalkat mig i den akademiska världen. Nog tyckt att livet är tillräckligt spännande och förunderligt redan som det är.
Och så händer det här:
Dessa studier på ett så pass kontroversiellt område är tydligen så väl genomförda att de passerat granskningen för att publiceras i ett par vetenskapliga tidskrifter på området och Stockholms universitet har skickat ut ett stolt nyhetsbrev om bedrifterna:
Forskare vid Nordita vid Stockholms universitet har analyserat ljusblixtar på astronomiska plåtar från tidiga 1950-talet och hittat statistiska samband mellan tidpunkter för dessa ljusblixtar, kärnvapentester och rapporter av oidentifierade flygande föremål. Resultaten presenteras i två studier som publiceras i Scientific Reports och Publications of the Astronomical Society of the Pacific.
I utskicket citeras forskningsledaren Beatriz Villarroel:
Mitt i vad som uppfattats som brus på plåtar verkar det finnas en äkta population av fenomen som korrelerar med bland annat kärnvapenprover eller rapporteringar av oidentifierade flygande föremål och som saknas i jordens skugga. Den typen av solreflektioner får man inte från runda objekt som asteroider eller dammkorn i rymden, som lämnar streck under en 50 minuters exponering, utan bara om något är väldigt platt och väldigt reflekterande och reflekterar solljuset med en kort blixt,
Länkar till artiklarna finns i nyhetsbrevet ovan
Nej, det går knappt att överdriva hur udda och samtidigt märkligt bekant denna text kan kännas om man rört sig i alternativa kretsar. Detta med hur besökare från andra världar i sina flygande farkoster håller koll på våra experiment med nukleär energi har länge varit en livaktig nyandlig föreställning.
Själv stötte jag på det hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) och kretsen kring honom. Författaren Olav Johansson kommer in på detta i en text på sin hemsida. Han refererar till Thomsen som upprepade gånger ska ha talat om UFO:n som
ett materialisationsfenomen, vars upphov är kosmiska väsen som är här för att hjälpa och beskydda jorden i den känsliga utvecklingsfas vi nu är inne i.
Och i sitt allra sista offentliga föredrag, födelsedagstalet i augusti 1980, uttalade han att det från Försynens sida har satts igång stora krafter för att skydda oss från våra atombomber. Han säger där: ”Det skall jag inte komma närmare in på här utan bara nämna att man nu har kommit så långt att en mängd överjordiska krafter eller Kristuskrafter har satts igång för att se till att man inte får de atomkrafter att fungera som är klara”
Nyligen var det en symposium i Italien där Beatriz Villarroel fick presentera de resultat som hon och hennes forskargrupp ihop med flera andra universitet fått fram.
Jag har inga illusioner om sådana här konferenser. Gissar de lockar en mix av såväl sansat folk som dem som är lite för entusiastiska. Som tenderar att vifta bort motargument, som tar alltför mycket för givet och vill lite för hett. (Finns nog en rak parallell till området religionspsykologi historiskt, som professor Pehr Granqvist kommer in på här.)
Men så den här Villarroel också då och vad hon hade med sig i portföljen.
Ja, vad ska man tro?
Foto överst: Dennis Åsberg