[U]nder 2010-talet förändrades allmänhetens syn på klowner, delvis på grund av den ökända ’läskiga klown’-trenden som spreds över USA och andra länder. I denna trend klädde människor ut sig till skrämmande klowner och skrämde folk på offentliga platser, vilket skapade oro och panik, särskilt bland barn.

Det börjar med att jag vill veta mera om Ray Kroc. Mannen som länge styrde McDonald’s. Sedan via något hopp hamnar jag på webbsidan Butiksfakta.se (9 september 2024) och läser om clownfiguren Ronald som sedan 60-talet hade frontat snabbmatskedjan.

Har du märkt att Ronald McDonald, den ikoniska klownen som länge varit ansiktet utåt för McDonald’s, har blivit allt mer osynlig i kedjans reklam och offentliga evenemang? Sedan 2016 har klownen gradvis försvunnit från McDonald’s marknadsföring…

Ja, och så kommer argumenten i det första citatet. Men jag undrar om detta är tillräckligt? För den som mest vuxit upp med Clownen Manne, varken sett filmatiseringen av Stephen Kings ”It” eller blivit jagad av prankster-clowner på stan, känns det som att något annat, eller mera, måste ligga bakom?

Söker reda på några bilder från förr

”A happy clown from the early 1900s”

Ett collage

Barn cyklar eller går inte själva till skola och fritidsaktiviteter som förr, sägs det.

Även om vi inte visste vem som döljer sig bakom den här utstyrseln är det nog få som idag hade övervägt att boka Pogo the Clown som kalasets höjdpunkt.

John Wayne Gacy (1942-1994)

Något har hänt.

Kanske att den aldrig sinande strömmen av true crime bidragit? Finns tv-kanaler numera som är helt dedikerade till sådana program. Ingående dokumentärer om sansade och till synes välartade män och kvinnor som avslöjats med att vara vettlösa, kallblodiga mördare.

Eller så är genren mest av allt ett symptom.

Rapporteringen i media har kanske bidragit. Idag läste jag om läkaren för USA:s landslag i gymnastik som under decennier förgrep sig på hundratals av sina unga patienter. Ibland fastän en förälder varit närvarande i undersökningsrummet.

En parentes… Även dockor har börjat förknippas med otäckheter. De är på något vis clownens kusiner och inte heller här räcker det med att onda exemplar figurerat i diverse skräckfilmer. Det måste vara något annat.

Kommer att tänka på sådana här ”Still face”-experiment inom psykologin. Ett litet barn ser sin vårdnadshavares ansikte och kommunicerar med joller och rörelser. När den vuxnes ansikte stelnar, blir uttryckslöst, märker man att det lilla barnet blir alltmera oroligt ju längre tiden går. Barnet gör allt vad det kan för att väcka ansiktet till liv, att få kontakt igen.

Sigmund Freuds begrepp ”det kusliga”? Frågar ChatGPT. Det borde jag kanske inte ha gjort. I ett nafs har appen skrivit ihop en kort essä med psykoanalytiska referenser. Känns som att ai-prosan glider alltför lätt över ett svårt ämne.

Clownen och det kusliga

Clownen utgör en arketypisk gestalt för det Freud kallade das Unheimliche – det kusliga, där något en gång välbekant återvänder i en främmande form (Freud, 1919/1997). Den överdrivet sminkade masken, de stela leendena och de oberäkneliga rörelserna väcker en känsla av oro därför att clownen är både människa och icke-människa, levande men till synes död.

Otto Rank (1914/1988) beskrev dubbelgångaren som en gång en garanti för odödlighet, men i modern psykologi ett förebud om död; clownen är just en sådan dubbelgångare, en förvrängd spegelbild av oss själva. Julia Kristevas (1980/1991) begrepp det abjekta kan också tillämpas här: clownen överskrider gränserna mellan barnslighet och galenskap, skratt och skräck, och blir därmed något som måste stötas bort för att vi ska kunna upprätthålla vår identitet.

I Lacans (1949/1990) termer framstår clownen som en spegel där jaget spricker – en återkomst av det bortträngda och ett hot mot den ordning som håller det mänskliga samman.

Källförteckning:

Freud, S. (1919/1997). Det kusliga. I S. Freud, Essayer i urval (s. 235–265). Övers. Sven-Erik Torhell. Stockholm: Natur och Kultur.

Kristeva, J. (1980/1991). Skräckens makt: Essä om abjektionen. Övers. Cecilia Hansson. Stockholm: Symposion.

Lacan, J. (1949/1990). Spegelstadiet som jagfunktionens uppkomst. I J. Lacan, Skrifter i urval. Övers. Iréne Matthis. Stockholm: Natur och Kultur.

Rank, O. (1914/1988). Dubbelgångaren: En psykoanalytisk studie. I Texter i urval. Stockholm: Symposion.

Säkert bra uppslag allihop, men den temporala aspekten saknas. På skribenternas tid må clownen ha varit lite spooky. Samtidigt som underhållande. Clownen var ändå en figur man tog med barnen till cirkus och tivoli för att få träffa.

Man kan spekulera i om vi generellt kände oss mera trygga för några decennier sedan? Ja, detta är det närmaste jag kommer en förklaring: Att tidigare har man i högre grad haft liksom en ”trygg anknytning” till tillvaron eller sin omvärld. En buffert av tillit, som stimulerat en lust att utforska, att utmana sig själv. Att rentav våga närma sig en vitmålad gubbe med förvridna anletsdrag och yvigt hår t ex.

Att clownens uppsyn och tokigheter då inte hade samma impact trots allt? Sådant som var lustigt och upplivande då, festligt, känns idag mest av allt kusligt, creepy?

Dagens utbud och konsumtion av true crime och vrickade, livsfarliga clowner fyller en annan, mindre oskyldig, funktion. Tror jag. Hur detta nu ska beskrivas…

/…/