[M]ed lite hjälp av Martin Bubers dialogfilosofi lyckas Aspelin på ett mycket vederhäftigt sätt visa hur självhjälparna genomgående förespråkar en närmast totalitär individualism och en demontering av den mellanmänskliga sfären.
Genom att ensidigt betona självkontroll och självkärlek blir livet till sist inte längre ett liv med andra människor utan ett egocentriskt framgångs- och lyckoprojekt.
Det här börjar lite slumpartat. Jag blir varse att jag någonstans blandat ihop författaren till den lilla boken “Suveränitetens pris – en kritisk studie av självhjälpslitteratur” (2008) med en annan. Inte så konstigt då både namnen och intresseområdena liknar varandra (Johan Asplund som bl a skrivit “Det sociala livets elementära former”, dvs).
När jag googlar för att få allting rätt hamnar jag på en text i Göteborgs-Posten av poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson som recenserade Asplunds bok när den kommit (18 augusti 2008).
Självhjälpslitteraturen går rakt på sak och utlovar snabba resultat, dessutom säljer den inte sällan i enorma upplagor. Men vilken människosyn ligger egentligen och lurar bakom dessa drastiska imperativ? Och vilken livshållning uppmuntrar de till? […]
[…] Asplund diskuterar och ger fantastiska exempel på återkommande stilfigurer ur självhjälpsmanualerna. Eller vad sägs om denna höjdare mitt emellan fars och kuslighet: ‘Från och med nu, när du känner dig rädd, bli entusiastisk!’ Eller den här: ‘Ersätt negativitet med något positivt. Omedelbart! Istället för att säga nej till dig själv, säg kanske och bygg sedan upp det till ett ja.’
Jonas Asplunds bok är en absolut pärla. Den gjorde djupt intryck. Inte så mycket för att det var något nytt och avslöjande, utan för att det var en bekräftelse på sådant jag erfarit och funderat på. De författare Aspelin granskat var bekanta namn, sådant jag haft omkring mig tidigare (rentav sålt deras böcker när jag jobbade i en “newage”-shop på 80-talet).
Läste Suveränitetens pris strax efter att den kommit ut och rotade fram den nu för att få en bild.
När jag skriver detta påminns jag om något annat jag stötte på helt nyligen. En debattör som hamnat i blåsväder efter att ha uttalat sig förklenande om s k influencers?
Jo, det är teologen, etikforskaren och samhällsdebattören Ann Heberlein jag tänkte på. Det var detta jag läste (Facebook, 8 maj)
Reaktionerna på min lilla attack på de värdelösa influencer tjejerna som sprider konsumism och destruktiva värderingar forsätter att strömma in. […]
[M]an är inte framgångsrik om man försörjer sig på ‘betalda samarbeten’ och hudvårdstips på tik tok. Då är man en jävla loser som kommer att vara arbetslös, ensam och utan försörjning om fem år när alla tröttnat på dig och ditt patetiska lilla liv.
Framgång är något annat än pengar och berömmelse. Framgång är att skapa ett liv man trivs med, att åstadkomma något man är stolt över, att faktiskt, på det sätt man kan, göra världen lite bättre.
Och lycka? Jag tror inte att ‘lyckad’ i andras ögon har särskilt mycket med känslan av att vara ‘lycklig’ att göra. Att uppnå lycka är en inre process, inte ett resultat av pengar, prylar och andras bekräftelse.
Jonas Aspelins bok kom alltså för snart tjugo år sedan. Sociala medier som idag är en arena var långt ifrån så närvarande som de är idag. Instagram och TikTok. Facebook hade väl kommit, men knappt.
Tänker att detta är bara ytterligare ett exempel på hur sådant som för trettio, fyrtio år sedan var “nyandlig” filosofi och praktik och odlades i sub-grupper idag är en helt självklar del av vår kultur.
Inget man längre aktivt behöver söka upp eller studera sig till. Eller som kommer skilja ut en nämnvärt från majoritetskulturen.
Det är som luften vi andas.
