Flyg, Ikaros, Flyg! De flög högre och högre, ut från labyrinten och bort ifrån ön. Ikaros tyckte att det var underbart och flög allt högre upp bland molnen. Daidalos varnade:
Flyg inte för nära solen! Men Ikaros kunde inte motstå solens varma strålar. Till slut kom han så nära att vaxet smälte och fjädrarna föll av – Ikaros störtade handlöst ner i Egeiska havet.
Min mobil har börjat krångla. Flera gånger på sistone har den flimrat till och sedan visat en bild från flera år tillbaka som jag hade glömt fanns där.
Lodrätt: “Kärlek” / Vågrätt: “Idealuppfyllelse”
Vet inte ens om denna någonsin kom till användning. Men jag minns vet vad den skulle visa. Funderar på vad fenomenet ska kallas? Bestämmer mig för “Ikaroseffekten”. (Att jag strax innan rubricerat en text om kampsportaren Chuck Norris med diverse namn från antiken bidrar säkert.)
Det hänger ihop med en speciell tid och plats. För kanske tio, femton år sedan. Jag umgicks då ibland med personer som var mycket övertygade veganer. Inte militanta, i betydelsen att de brände köttfabriker eller antastade folk på gatan som bar päls. Men kanske på annat vis. Trots allt.
Ska hålla mig till veganismen. Den är ett bra exempel på flera vis. Det går inte att förneka att en sådan kosthållning eller filosofi är rätt, tycker jag. Går inte att säga emot. Jag kan det i alla fall inte. Men man kan ha olika ingångar. Jordbruksminister Peter Kullgren protestera mot liknande prioriteringar. Det brukar han göra. Det är hans jobb.
Man kikar på olika saker. Etiskt är det bara att lägga ned. Veganerna har rätt. En sådan levnadsart är ett praktiserande av högre grad av “kärlek” (som jag valde att kalla Y-axeln i figuren, idag hade jag kanske skrivit något annat, vet bara inte vad?).
Okej. Nu närmar vi oss vad jag menar med “Ikaroseffekten”. Den uppstår när veganismen, värnandet om allt levande, efterföljandet av en “icke-dödandets princip”, etc, övergår i extremism och kompromisslöshet. De där “sista procenten”, alltså. Då ett i grunden vällovligt engagemang tenderar att ändra karaktär.
Anletsdragen hårdnar, liksom.
Och för att fortsätta på “kärleks”-temat. Medan man tar de sista stegen i fullkomningen av sin veganism – dvs kvantitativt i någon grad ytterligare minskar sin påverkan på djuren (slutar att äta honung, choklad, köper plastskor, byter ut sin dunkudde, eller vad nu kan handla om) tenderar istället kärlekslösheten i förhållande till medmänniskorna öka med en “faktor” som är större än 1. (Jag är ingen matematiker, men tror att det kan beskrivas så.)
Exempelvis hur man då ser på och behandlar också de “vanliga” vegetarianerna i sin närhet. Att deras slarv ännu mera sticker i ögonen. Förmodligen beror detta på att man själv nu aspirerar på att helt ha lämnat gråzonen, kompromissernas tillvaro.
Summan av den “kärlek” man bidrar med i världen riskerar då att minska i praktiken, kunde man säga.
Detta är “Ikaroseffekten”.
Kommer att tänka på ett citat jag tog med i en text härom dagen som handlade om något delvis annat. Hade sparat ned det en gång från en kristen författare Arlebrand (1992). Oklart om det var hans eget, eller om han möjligen refererade till en Robert Burrows? Hur som helst. Det handlade i alla fall om nyare andlighet och dess “gudlöshet”
Slutsatsen är ofrånkomlig: de gick inåt och fann, liksom vi andra, sig själva i nöd. Gudomlighet är en börda som mänskligheten helt enkelt inte kan bära.
Svårare fall av engagemang i veganism eller djurrättsfrågor kan förmodligen förstås som ett symptom på kverulansparanoia eller drag därav. Det är ett psykiatriskt begrepp som blivit lite out of fashion, men omnämns t ex i läroboken “Psykiatri” av Otto Ottosson.
ChatGPT rotar fram
I psykiatrisk litteratur används det ibland som exempel att engagemang i en sakfråga (t.ex. djurskydd, miljö, politik) kan bli en fokal punkt för en sådan paranoid utveckling – inte för att frågan i sig är fel, utan för att tänkandet kring motstånd och fiender blir vanföreställningspräglat.
När jag tycker texten är klar råkar jag se ett inlägg i sociala medier, av en Linus Holm. Han har tittat på “Skavlan & Sverige” i SVT: “Skulle du lagt älgen i ambulansen?” hette avsnittet (kan ses till 24 juni 2027).
Ett runda-bords-samtal om djurens rättigheter vs människans, etc. Holm skriver bl a
Jag har nog faktiskt aldrig mött en normal vegan i mitt liv. Med det menar jag att jag aldrig mött en vegan som accepterat att det finns olikheter. Jag hade en bekant för många år sen och vi satt bredvid varandra och skulle äta varsin smörgås. Personen gjorde en grimas åt min äggsmörgås och frågade om jag verkligen skulle äta hönsens mens.
[J]ag förstår veganer och varför de tar avstånd från att äta animaliska produkter. Det är ett ställningstagande och de brinner för frågor som gäller djurens rätt. Är det fel? Nej, absolut inte. Vill jag att djur ska ha rättigheter? Absolut. […]Personen som sitter i Skavlan, spottar, fräser och avbryter är så typiskt för den radikala sorten. Och den sortens veganer som är så extrema är jag verkligen allergisk mot. Det går inte att ha en debatt med sådana. Det är som att sitta med en präst och debattera om att Gud inte finns. Fullkomligt omöjligt.
Och nu har jag själv ögnat genom programmet. En jordbruksminister, en disputerad djuretiker, en influencer, en övertygad vegan, en köttkock och så Skavlan själv då.
Några snapshots
Måste säga att på mig gör veganen inte ett så otrevligt eller burdust intryck. Jag såg inte hela programmet i och för sig. Men jag tror att jag är ovillig att döma honom då jag trots allt i stora drag sympatiserar med hans övertygelse. Även om jag inte efterlever den. (Men kan faktiskt försvara min kompromissvillighet.)
Djuretikern bidrar med ett intressant perspektiv. Att unga människor tidigare i historien (förmodligen inte så långt tillbaka ändå) som en självklarhet skulle tagit parti för människan framför djuret (den blåa markeringen).
Köttkocken och jordbruksministern verkar vara trevligt folk båda. Kocken är passionerad, kvalitetsmedveten. Har ett mycket vällustigt förhållande till kött. Men det är något med deras avslappnade, normaliserande inställning till köttätande som är mycket svårt att greppa och känns främmande och “förenklat” för mig.
Men det är väl som det är. Inget konstigt.
Den som verkligen sätter fart på tankar och känslor är influencern. Vad är det hon säger egentligen?
Hon säger att i valet mellan att rädda en 3-åring och sina egna hundar hade han hon valt de senare. Utifrån argumentet att “hundarna är som mina barn, och djur är lika mycket värda som människor”.
Samtidigt är det inte så att hon verkar sakna omsorgsförmåga. Hon berättar om sina tidigare åldrade hundar som hon lagt en förmögenhet på, ända till deras död. Många besök till djurdoktorn. En halv miljon kronor.
Hon och veganen står på sätt och vis närmast varandra. Själv hamnar jag på något vis i deras närhet jag med. Om man skulle plotta oss alla i ett diagram. Influencern medger att hon numera äter kött. Orsaken hade varit att hon fick järnbrist samt blvit så fet av all sås hon behövt dränka grönsakerna med för att de skulle smaka.
Ps. Hittar citatet överst i en text på Nationalmuseums hemsida. Vet inte ens från vilken utställning eller vilket sammanhang. Det spelar mindre roll. Myten om Ikaros är som den är.
