Alexandra Nilssons medverkan i “Skavlan och Sverige” har skapat debatt på sociala medier. I en livshotande situation där det stod mellan att rädda sina hundar och någon annans barn skulle hon välja sina hundar – de är hennes barn, sade hon
Tidigare i veckan hade Fredrik Skavlan samlat ett gäng runt sitt bord på SVT. I fokus stod djurs rättigheter och värde, i jämförelse med medmänniskans, kan man väl säga. Aftonbladet har en artikel om det idag och själv kom jag in på det i en text igår. Den texten handlade om höga ideal. Samtalet hos Skavlan och vad som dryftades där kom med mot slutet.
Nu närmar vi oss vad jag menar med “Ikaroseffekten”. Den uppstår när veganismen, värnandet om allt levande, efterföljandet av en “icke-dödandets princip”, etc, övergår i extremism och kompromisslöshet. De där “sista procenten”, alltså. Då ett i grunden vällovligt engagemang tenderar att ändra karaktär.
Anletsdragen hårdnar, liksom.
Och för att fortsätta på “kärleks”-temat. Medan man tar de sista stegen i fullkomningen av sin veganism – dvs kvantitativt i någon grad ytterligare minskar sin påverkan på djuren (slutar att äta honung, choklad, köper plastskor, byter ut sin dunkudde, eller vad nu kan handla om) tenderar istället kärlekslösheten i förhållande till medmänniskorna öka med en “faktor” som är större än 1…
Och sedan kom ett par rader om vad Alexandra Nilsson sagt hos Skavlan. Som inte gick mera på djupet än “Vad är det hon säger egentligen?”.
Men nu när jag hunnit fundera och dessutom tagit del av artikeln i Aftonbladet så är det ändå ett par saker jag skulle vilja försöka samla tankarna kring.
I Aftonbladet kommer personer med olika infallsvinklar till tals. Jonna Bornemark, t ex, som är författare och professor i filosofi vid Södertörns högskola.
På frågan: “Skulle du rädda ditt husdiur framför en människa?” svarar hon något som är såväl oomtvistligt sant som potentiellt lite avkylande på den indignation många känner inför vad Alexandra Nilssons sagt
Sanningen är ju att jag gör det varje dag. Jag köper mat till mina “husdiur” i stället för att skicka alla pengar till utsatta människor i till exempel krigsområden. Närhetsprincipen spelar roll i våra liv.
Hon menar vidare att det i vissa lägen faktiskt kunde vara moraliskt försvarbart att välja sitt husdjur framför en människa. Hon ställer då ett kärt husdjur emot en person som begått de värsta övergrepp. Ett extremt exempel. Överlag menar dock Bornemark att människor bör prioriteras.
Sjukvårdsministern Elisabet Lann framhåller att
Idén om människans okränkbara och universella värde är grunden för den västerländska civilisationen och rättssamhället. Resonemanget att alla levande varelser i grunden har samma potentiella värde, som sedan är relativt i förhållande till en själ är både ociviliserat och egoism.
Hon tillägger
Egoism har ‘aldrig byggt ett bra samhälle’
Även om hon kan förstå kärleken man känner till ett husdjur skulle hon inför Alexandra Nilssons dilemma “inte tveka en sekund” att offra sin egen älskade jycke Fia.
Att KD-ministern i sin argumentation också tar med begreppet “själ” som, underförstått, människan skulle äga men djuret sakna, gör det ännu mera komplext.
Åsikten att “alla levande varelser i grunden har samma potentiella värde”, som Lann skriver, eller åtminstone i hög grad är skyddsvärda och förtjänar vår omsorg, har förstås en lång historia. Hermann Göring beskrev sig som stor djurvän. Han stödde och drev igenom stränga djurskyddslagar i Nazityskland. Han hotade till och med att skicka personer som bröt mot djurskyddslagar till koncentrationsläger.
En ofta återberättad anekdot om SS-officeren Adolf Eichmann vilken organiserade logistiken bakom deportationen av miljontals judar till förintelseläger är att han till vänner innan kriget ska ha uttryckt
När jag ser ett rådjur i skogen och någon skjuter det, gör det ont i mig. Det är ett så vackert djur.
Adolf Hitler hade ett omvittnat kärt förhållande till sin schäfer Blondi. Osv.
Man får förstås inte glömma jainisterna för vilka omsorgen med djuren dragits till sin spets. Att man t ex bär munskydd, ibland rentav sopar framför sig och använder specialbyggda tofflor där sulan har minimal kontakt med underlaget, allt för att i möjligaste mån undvika att en insekt kommer till skada. Rotfrukter har uteslutits från dieten då spaden kan råka skada en mask.
En central princip för jainisten är “ahimsa”, Alltså icke-våld mot allt levande. Filosofin är åtminstone tvåtusen år gammal.
Den moderna samvetsömheten mot djur då, hur gammal är den? Att vilja och våga argumentera som influencern Alexandra Nilsson gör? Att vägra att sätta människan ovanför djuren. Jag gissar att detta är något som vuxit fram parallellt med veganismen. Dvs de senaste tjugo, trettio åren?
Nu börjar vi närma oss det jag ville skriva något om. Inom den esoteriska nyandligheten är uppfattningen betydligt äldre än så. Jag har själv haft det omkring mig och varit inblandad i diskussioner i frågan så länge jag kan minnas.
/…/
