– Kristen mystik kan ibland ligga nära esoterism. Hur ska man urskilja vilka andliga uttryck som kyrkan ska omfamna?
– Nu finns det en massa människor som söker sig till kyrkan och då behöver vi möta dem med Kristus.
Det här blir en spin-off från en text igår. Hade läst en intervju med diakonen Carl Stattin som handlat om kristen mystik.
Han fick frågan hur man ska skilja sådant som kyrkan och kristendomen står för eller vill erbjuda från “esoterism”?
Jag gissar det finns också kristet rumsren esoterism, som överlappar med den kristna mystiken, men att vad artikelförfattaren och Stattin hade i tankarna var s k “Västerländsk esoterism” ? Som i förtunnad form återkommit i nyandlighet eller New age (och därifrån i rättså hög grad även har lockat och influerat vår samtid).
Mediumism, channeling av “uppstigna mästare”, fjärrskådning, telepati, tankens makt/”attraktionslagen”, karma, divination, astrologi, slagruta, magiska platser, osv.
Nyandliga karaktäristika som inte så lätt samsas med dagens kristendom. Må så vara. Men jag uppfattar att själva knäckfrågan ändå är om någon kan uppnå målet – Himmelriket, änglablivandet eller sin “fullkomning” – på egen hand och av egen kraft eller endast med bistånd av Gud/Jesus Kristus?
I en uppsats jag skrev en gång skissade jag på skillnader och direkta krockar mellan en kristen tankevärld, eller sådant som åtminstone kunnat samexistera med denna och det “nyandliga” synsättet
Medan flera av de föreställningar och fenomenen som adresseras i dessa undersökningar överlappar med vad som brukar kallas vidskepelse och torde ha kunnat samexistera med den länge dominerande religionen så är till exempel reinkarnation en jämförelsevis exotisk föreställning i en kristen kulturkrets.
I de undersökningar som nämns ovan får tanken att individen ska återfödas i en ny fysisk kropp stöd av cirka var fjärde tillfrågad. Hammer (2004) skriver att ”[p]å bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar”.
Just detta med återfödelse, liv efter liv, tänker jag fortfarande på som den tydligaste krocken. Att alla, var för sig, snickrar på sin fullkomning. “Gud” som ett slags opersonlig, automatisk kopplingsstation ute i Kosmos för vår individuella karma. Återverkningar av ens handlingar är det som driver på utveckling och förfining.
Inom esoterism och nyandlighet finns också åtskilligt av en “ockult” syn på omvärlden. Att världen är mystisk, betydelsebärande, liksom. Sådant kan kännas “okristet”. Blir överraskad av något som Carl Stattin, som verkar vara en påläst person, har att säga om Martin Luther
Den evangeliska, lutherska mystiken är ju verkligen en skatt i vår protestantiska tradition. Den säger: Föreningen mellan Gud och människa finns där från början, du behöver bara upptäcka den. Gud är redan i ditt hjärta, fördold i tron. […]
Jag tror att Luther är missförstådd på det sättet. Vi har gjort honom till en 1900-talsteolog när han egentligen är en medeltidsteolog med en medeltida världsbild. Han var övertygad om att världen är vad vi i dag skulle kalla ”förtrollad” eller ”sakramental” – att Gud visar sig både i vårt inre och i naturen…
Så, fullkomning eller frälsning på egen hand eller “av nåd”?
För mig är denna fråga intressant ur ett psykologiskt snarare än teologiskt perspektiv. Eller, om jag skärper till det: Den nyandliga världsbilden talar till mitt förstånd. Om det finns något sådant som en större, metafysisk ordning i tillvaron, sätter jag en slant på att den esoteriska nyandligheten har en bättre beskrivning av hur det är ställt.
Men för mig själv och, gissar jag, många fler i vår tid är nyandlighetens världsbild ganska försåtlig. Man kan lida av en brist på det slags “psykologi” som kristendomen har mera utav.
Föga förvånande har jag varit på ämnet förut. T ex i texten nedan. Där kommer jag mot slutet in på den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) och mina intryck av hur dennes personliga gudsförhållande tycks ha varit. Att detta kunde verka stå i kontrast såväl till de esoteriskt-nyandliga intervjusvar om “Gud”, etc, jag fick i studien som nämns ovan, som till denne mystikers egna teoretiska utläggningar i ämnet och hur dessa traderas vidare.
Jag hade kommit att tänka på en text som Thomsen skrev efter att han haft ett slags profetisk uppenbarelse på 1920-talet och innan han hade börjat att skriva på någon av sina många tjocka böcker.
Eller kanske ens hade en tanke på att han skulle komma att göra detta. (Här är en beskrivning med några illustrationer av hur han såg på tillvaron.)
När han många decennier senare var klar med huvudverket i sju volymer, så valde han att placera denna sin första text som ett “Efterord” i sista bandet. Jag kan så klart inte gå i god för äktheten i vad han upplevt eller riktigheten i hur han senare ville förklara det hela.
Jag hade påmints om hur hans ord fallit. Tilltalet, den personliga, varma hänvändelsen
Helige Fader! – Du är den ende! Jag tackar och prisar dig
[…]Himmelske Fader! – Tack för att du har satt mig, blott ett dammkorn i din heliga åsyn, i stånd att reflektera över denna din mäktiga, mot mig riktade personliga korrespondens
[…]Käre Fader! – Förutom att jag tackar dig för att du således låter mig vara inlemmad i din stämma, tackar jag dig också för att
[…]Underbare Fader! Tack för att du genom denna min personliga upplevelse av dig har gjort
[…]Käre Fader! – Jag erfar din underbara närhet, när jag riktar min blick
[…]Älskade Fader! – Tack för att du har låtit mig uppleva dig i
[…]Högt älskade Fader, alltets allsmäktiga Gudom! Jag förnimmer dig
[…]Älskade, helige Fader! – Jag prisar och tackar dig…
Och rundar av med
Det är därför jag upplever att till exempel Thomsens text – i kontrast till hans och andras esoteriska utläggningar – är så värdefull. En påminnelse om att bilden av den rättså opersonliga, “allt i alla”-guden förmodligen är ofullgången. En halvmesyr ändå.
