Nu ska jag ut på djupt vatten. Det här är en sak jag funderat över flera gånger på sistone. Med en prenumeration på Dagen exponerar man sig för sådant så klart: Folks relation till Jesus Kristus, vem han var, hans eventuella betydelse för mänskligheten, osv.
Visserligen kommer jag själv ur en spirituell tradition där han normalt hålls mycket högt
Varje seriös New Age-rörelse har en kristologi; ibland talar de mer om Kristus än vad vi gör i kyrkan
Som prästen och nätverkaren Harry Månsus konstaterade vid något tillfälle. Inom new age/nyandlighet ser man Kristus som en fullt självförverkligad, “upplyst” individ. Ett absolut föredöme. I en intervjustudie jag gjorde en gång, med anhängare av sådan andlighet, uttryckte t ex någon
Vi ska utvecklas till, typ, Jesus. När vi är i mål så är vi väl som han
För kristna är han dock mera än så, han tillhör rentav en annan kategori av väsen. Inte blott ett föredöme, en klarsynt profet. Att påstå något sådant vore närmast att häda, det vore att “dra ned honom” till mänsklig nivå.
Medan folk med en nyandlig orientering kan tycka att den kristna uppfattningen är att bara krångla till det, “övertro”.
Ja, ni förstår.
Att jag personligen fått en allt större respekt för åtminstone den “psykologiska” sidan av kristendomen, det har jag skrivit om upprepade gånger. T ex här, utifrån en intervju jag läste med journalisten Björn Wiman där han berättade om sin kristna tro
Jag känner igen mig i åtskilligt av vad Björn Wiman beskriver. Vi kommer från olika håll vad jag förstår, men kanske inte så olika ändå. Wiman gör avstamp i den uppluckrade samhällsgemenskapen. Historielösheten. I någon mening kanske även otacksamheten? Inte bara mot religionen, men mot åtskilligt av sådant som faktiskt förenar. Arvet från dem som gått före oss nu levande. […]
För mig skedde det under en period när jag gick i terapi. Jag kan minnas dagen och platsen. Det var under en promenad genom Vitabergsparken, i slänten nedanför Sofia kyrka, på väg till en sådan session.
Inget dramatiskt, det var inte så att jag blev frälst eller så. Det var mera som att en räknemaskin länge stått och tuggat, adderat och subtraherat, stora tal. En balansräkning. Nu kom resultatet av min dittills rådande approach till den vanliga världen i stort och specifikt det “judiskt-kristna” arvet, som Wiman säger, upp på skärmen. Det var ett minusvärde. Röda siffror. Jag stod i skuld.
Okej. Men det jag funderar på nu är delvis något annat. Imorse läste jag en intervju med mystikern och diakonen Carl Stattin: “Kristen mystik är inget elitprojekt” (Dagen, 7 mars).
Läsvärt på många vis
Någon kanske har uppfattningen att mystik skulle vara någon sorts elitprojekt, men det är en helt felaktig uppfattning. Den mystik som har funnits i evangelisk, luthersk eller pietistisk tradition är just den här mystiken som betonar att mystik inte är något som behöver äga rum i ett kloster, utan det här är någonting som äger rum i vardagen. Det kräver egentligen inga extraordinära upplevelser utan har med överlåtelse, och ytterst, med Guds kärlek att göra.
Men jag fastnar vid ett av de sista styckena i texten. Det är Stattins svar på frågan: “Kristen mystik kan ibland ligga nära esoterism. Hur ska man urskilja vilka andliga uttryck som kyrkan ska omfamna?”
Carl Stattin framhåller att kyrkan “alltid bör sätta Kristus främst”.
Nu finns det en massa människor som söker sig till kyrkan och då behöver vi möta dem med Kristus. […] Och kanske ska vi inte ens prata om mystik? Vi kanske bara ska säga kristendom. För det är ju det, det är.
Samtidigt är “mystiken” något som kan locka nutidsmänniskan mera, snarare än att prata om Bibelns huvudperson, etc
Ja, jag tror att det i vår samtid finns många människor som lättast kommer finna Kristus just genom kyrkans mystik.
“Finna Kristus”? Nu närmar vi oss det som jag försöker komma underfund med eller prövar. Vad menar man? Kan säkert vara olika saker, på en skala från det mest naiva och konkreta, till sådant som mera hör hemma inom“mystiken”. Den kristna då, men förmodligen är det inte vattentäta skott mellan de olika traditionerna, trots allt.
Vad är det som gör att även, vad det verkar, djupt vettiga, mystiskt erfarna individer inom den kristna traditionen så oblygt lobbar för “Jesus Kristus” som det centrala, det yppersta? Att detta skulle vara “Master class” i spiritualitet, liksom?
Är detta totala framhållande av“Kristus” i själva verket bara en variant av sådant som kan tyckas vara dess raka motsats: Vissa religiösa traditioners förbud mot att avbilda eller ens nämna vid namn “Det Högsta”? Ett psyko-mystiskt arrangemang för att underlätta total underkastelse?
Veta sin plats.
Hitta sin plats.
Typ som i 2 Mosebok 33…
Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.
