I sin senaste bok Bråddjup och bärkraft vill Växjöbiskopen Fredrik Modéus visa att kyrkan kan bidra till existentiell hållbarhet – både för samhället och enskilda individer. Dagens Malina Abrahamsson önskar att han vore mindre mån om att vara alla till lags. […]
Han skriver bra – bra språk, bra flyt. Men vad vill han säga? Många saker på samma gång, verkar det som.
“Det ska fan vara biskop” höll jag på att sätta som titel på det här inlägget. Men kändes som att det skulle bli lite för mycket effektsökeri. Dock är det känslan jag sitter med efter att ha läst en recension av Fredrik Modéus nya bok (Dagen, 5 mars).
Recensenten Malina Abrahamsson påpekar hur Modéus är väl inläst på och förtrogen med åtskilliga författare som ligger i tiden
I sin egen bok är han däremot ovillig att ge raka svar. Snarare tar han fasta på den öppenhet som han också tycker ska prägla kyrkan. I den andan skriver han att ordet Gud många gånger kan avskräcka och att det därför är ”viktigt att backa ut ur den återvändsgränd som talet om ordet Gud lätt hamnar i”. Han markerar mot tvärsäkerhet och svartvitt tänkande, vilket i sig är sunt, men jag uppfattar också biskopen som överdrivet ängslig; han verkar utgå från att läsaren är misstänksam mot kyrka och kristen tro och därför mån om att ingetdera ska uppfattas som konstigt.
Abrahamsson återger biskopens tankar om hur kyrkan kan fungera som
en resurs, ett verktyg, ”ett gym för själen”, en ”laddstolpe för den existentiella hållbarheten” […]
Förslaget känns symptomatiskt för den ”anything goes”-attityd som jag tycker präglar Bråddjup och bärkraft. Ingenting är bättre eller sämre än något annat. När Fredrik Modéus ger råd för hur man kan stärka sin existentiella motståndskraft är ett tips att hitta en stilla vrå, ”kanske är det yogamattan som är platsen för reflektion?”. Och när det handlar om att ”dela strävan med andra” föreslår biskopen att tala med sina vänner, ”varför inte en öl på krogen, ett besök på fotbollsarenan?” men han vill också ”slå ett slag för att man söker sig till en kristen församling”.
Därtill är boken faktiskt utgiven på ärkehumanisten Christer “Gud finns nog inte” Sturmarks förlag Fri tanke.
Så jag funderade vidare på en passande rubrik. Då kom det där talesättet till mig. Har nog bara hört det en enda gång. Kollade med ChatGPT om det ens är ett etablerat uttryck? (Det är det, på engelska säger man: “A friend to all is a friend to none.”)
Fastän det gått fyrtio år vet jag exakt var jag stod och hur det kändes att höra det. Det var en man, något äldre än jag och sannolikt mera “jordad”. Som det hette. En tid innan hade jag tryckt upp en bok med egna texter. Kanske det var något jag skrivit där som han ville kommentera. Eller något annat. Tänk vad man minns. Det fastnade. Dels för att det krockade med min idealbild och vad jag försökte leva upp till. Dels för att jag kände att personen i någon mening ändå hade rätt, tror jag.
Hur var det att vara biskop då? I mitten av åttiotalet. Vad förväntades av en? Hur många olika särintressen fanns egentligen som man behövde försöka hålla sig väl med? Brydde man sig ens? Inte som idag, det är jag säker på. Om man nöjer sig med sådant som berör “kön”, genus, sexualitet, etc. Pride, HBTQ, Polyamori. Det fanns ju knappt ens kvinnliga präster på den tiden?
Är ingen historiker och har inte fördjupat mig så värst mycket i det. Men mitt intryck är att “New age” med sin tolerans för olikheter och sina ideal om oceanisk, gränslös kärlek, mm, som peakade på 1980-talet – ett arv som förvaltats och raffinerats från “hippierörelsen” vilken uppstått mot slutet av 60-talet som en protest bl a mot kärnfamiljsdyrkan, imperialism och rasism – faktiskt var en föregångare till åtskilligt som idag är norm i samhället.
Sådant som idag utmärker en medveten och upplyst människa.
Med sin syntes av olika pop-psykologiska och österländska tankegångar – yin och yang, manliga och kvinnliga “energier”, CG Jung med sitt anima och animus, en föreställning om hur vi alla är inbegripna i en utveckling som kommer att leda till könens upplösning, något slags androgynitet, dvs att vi ska bli “hela” – föregrep “New age” sådant som idag också Svenska kyrkan, och dess biskopar, behöver försöka inkludera och jämka ihop med sitt traditionella budskap.
Tänker jag.
Viljan att hela tiden gardera sig, eller överförklara sina tankegångar, gör att man får känslan att Modéus varken har tillit till läsaren eller till den tro som han företräder.
Jag känner med Fredrik Modéus.
Och för mig själv är talesättet fortfarande lite gåtfullt och ett objekt för meditation.
