Det går säkert att komma igenom en förälders död eller en skilsmässa och tänka att man har lärt sig någonting. Men Elons död finns det ingenting att lära sig av. Det finns inget gott med att en tonårig pojke inte fick bli vuxen.
Jag läste en sak i Dagens Nyheter härom dagen som berörde djupt och fick mig att fundera vidare. En pappa som förlorat sin tonårige son för många år sedan i en hemsk, utdragen sjukdom.
Nu kan jag inte återfinna texten. Men det spelar mindre roll. Kanske lika bra.
Han hade nyligen utkommit med en bok. Ett slags uppföljare på boken han skrev när sonen var liten. (“Koka makaroner” hette den boken kommer jag ihåg. Kan söka reda på hans namn sedan.) Det stod i artikeln att han i sin nya bok går i dialog med olika idéer om positivt tänkande, mindfulness, etc. Dalai Lama, västerländskt “buddhistiska” idéer. Kanske välmenande råd han fått genom åren.
Det här blir kort.
Funderar kring hur man hanterade sorg i gångna tider. Förväntades kunna. Och idag. Då när religionen var mer levande. Säger inte att detta var mera sant och riktigt. Men annorlunda.
Att idag ska det ordnas på egen hand. Vara möjligt.
Finns det inte en likhet med hur man resonerar kring t ex utmattning och stress i arbetslivet? Att det är inget som har med systemet, samhället att göra. Och även om det erkänns i någon utsträckning, att sådant spelar in, så hamnar ansvaret tungt på individen. Att pussla, lära mindfulness och stresshantering via FHV, gå på yoga. Hålla ihop till semestern.
Individualismen. Påstår inte att religionen var sundare i alla avseenden. Ontologiskt, som det heter, kanske den bara var övertro. Men psykologiskt. Åtminstone i vissa fall.
(Hur aspekter av nyandlighetens världsbild, människosyn och ideal adopterats av den omgivande sekulariserade världen är ett sociologiskt och psykologiskt kapitel helt i sin egen rätt…)
Johan Nilsson…
/…/
Nilsson, J. (2003). Koka makaroner: om att bli pappa. Wahlström & Widstrand.
Nilsson, J. (2025). Bära hoppets börda: om att förlora ett barn. Albert Bonniers Förlag.