Det är som att sväva in i en artificiellt naturlig värld av grenar, svampar, nätverk av mycelium elektriska ljustrådar som känns som det efterliknar mitt egna nervsystem och mina blodådror…. Känns som det bokstavligen expanderar mitt inre….
Olika shamanska skepnader åker runt på runda cirkelformade plattformar i olika glimrande mönster med vackra ljus och färgkombinationer….
Läser en ung kille som berättar om sin erfarenhet av psilocybin. (Men citatet ovan var visst intryck av en youtube-video.) Beskrivningar av sköna drogupplevelser blandas i hans blogg med viss samhällskritik. Att systemet är förljuget, en massa folk som får bestämma över oss fastän de inget begriper. Svampen bör legaliseras. Sexhandel med förresten, osv.
Ska inte orda mer om detta. Inte ens länka dit. Det verkar ändå vara en rättså vettig person. Jag hade inte kommit på att skriva om det om jag inte igår sett en reflexion av Pehr Granqvist i SvD. Granqvist som är professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Det var bakom betalvägg, men det spelar inte så stor roll. Tankarna kan få vandra fritt.
Även om jag så klart blir nyfiken på vad mera han hade att säga om det? Granqvist är insatt som få i båda ämnena. Först det ena, på senare år i det andra. Lyckas inte återfinna det jag sett. Men här finns det citerat i en artikel (PDF) från december 2024 på hemsidan för Nysnö. Ett företag som sägs erbjuda“möjlighet till transformativa upplevelser med den psykedeliska substansen psilocybin i ett sekulärt och lagligt sammanhang. Våra program inkluderar omfattande förberedelse och uppföljning med erfaren vårdpersonal”.
Eller så var det där det stod från början? Jag vet inte.
Den psykedeliska rörelsen är vår tids
motsvarighet till nyandligheten på 1990-talet.
Och, jo, Granqvist utvecklar resonemanget litegrann
Vi har en värld som är i allvarlig kris och kriser leder historiskt sett ofta till någon form av religiös väckelse. Vi har samtidigt byggt en välfärdsstat som gett oss materiell trygghet i decennier men som gjort oss så sekulariserade att religiösa begrepp inte längre är kognitivt tillgängliga. Folk vill inte heller ha någon ”auktoritär eller dogmatisk” form av kristenhet utan en andlighet som fokuserar på den personliga erfarenheten, menar han.
– Där kommer psykedelikan in som en
perfekt match.
Det där är intressant. På droger är jag allt annat än “egenerfaren”, som det heter. Men om nyandlighet vet jag en del.
Parallellen Pehr Granqvist gör är tänkvärd och träffande. I en kvalitativt si och så men idérik intervjustudie jag gjorde för ett antal år sedan tyckte jag att populationen anhängare av den esoteriskt-nyandliga föreställningsvärlden föll ut i tre grupper och jag är rätt säker på att detta resultat går att kopiera rakt av till att passa även den hord av individer som nu fylkas kring svamparna.
Studien rörde sig i gränslandet mellan nyandlighet och psykologi. Som ett slags raster över de svar jag fick lade jag hur människans “existentiella villkor” kan formuleras utifrån psykoanalytisk teori och praktik (och vanligt sunt förnuft, som oftast är samma sak). Hur mina respondenter föreföll att hantera eller processa dessa villkor. Grupperna fick följande beskrivningar:
- De som är mycket desorienterade
(“förnekar de existentiella villkoren”)
redan innan mötet med nyandligheten
och den nyandliga föreställningsvärlden
tillåter dem att förbli i detta tillstånd - De som är normalsjuka/normalfriska (“brottas med de existentiella villkoren”) och den nyandliga föreställningsvärlden kan fresta med att slippa fortsätta brottas
- De som i psykologisk mening är mogna (“har försonats med de existentiella villkoren”) och kan hitta en hälsosam balans mellan teori och praktik, mellan övertygelse och känslomässig realitet, i relation till den nyandliga föreställningsvärlden
Sammanfattningsvis är jag inte så skeptisk till den s k psykedeliska renässansen som det kan verka. Jag tycker faktiskt att det hela är spännande och lovvärt att följa från läktarplats. Betvivlar inte alls att det för med sig och kommer att föra med sig en hel del gott. Både som personlig utveckling för de rättså friska och läkedom för våra sår.
En del kommer att trippa iväg och försvinna ännu längre bort vid horisonten. Andra kommer att växa som människor och bli mera kapabla att hantera både sitt inre och yttre liv. Detta motsvarar grupp 1 och 3 i schemat alltså.
Men i likhet med nyandligheten så är det grupp 2 som är mest intressant att reflektera kring också när det handlar om psykedelika. En grupp jag tror att Pehr Granqvist (ihop med grupp 1 förstås) hade i tankarna när han skrev detta för rätt många år sedan
Nyandliga personer smickrar ofta sig själva med att vara mer andligt öppna och toleranta än personer med en mer traditionell hållning i andliga och kunskapsmässiga frågor, vare sig det rör sig om de etablerade religionerna eller vetenskaperna.
Och
Mot denna bakgrund är det av vikt att man inom den traditionella terapeutiska sfären även kan attrahera problemtyngda personer med mer nyandlig livsorientering. Att […] förskjuta nyandlighetens belackare till garderoben tycks alltså ej tjäna ett gott syfte i det långa loppet. Tvärtom kan vi i så fall förvänta oss att den nyandlige fortsätter att knapra i sig dyrbara placebopiller från det alternativa medicinskåpet och därmed riskerar att förbli i ett tillstånd av underdiagnosticerat lidande.
Det jag hört och sett av Granqvist på senare år har gjort mig trygg med att han idag har en likaså nyfiken, vaksam och nyanserad bild av “den psykedeliska renässansen” som den gången av nyandlighet och new age.
Till sist en reflexion kring collaget i början. Mediterande människor. Mitt intresse för kombinationen andlighet och psykologi är ingenting jag jobbar med till vardags. Dels är det sällan det aktualiseras och dels, om det gör det, är det inte alltid jag nappar. Ärligt talat.
Men en sak har jag funderat på. Som har relevans för det ovan. (Förutom att man träffar allt flera som vill prova ketamin. Som psykolog har jag dock inget receptblock, så behöver inte bry mig.)
Ibland möter man klienter som sätter stort hopp till sin meditation, mindfulness, specifika andningsövningar, etc. Där jag känner att det nog inte är rätt väg för dem trots allt. Andra gånger träffar jag dem för vilka sådant vore främmande, flummigt, om vården nämnde det. Men där jag tror att det skulle kunna göra gott.
Det är en paradox.